Charles Emil Hagdahl - Kärleksförklaring

Gerda Antti

Redan för en halvtimme sedan, jag såg något som jag först tänkte bara var en skugga som rörde sig, tveksamt och långsamt och otydligt, som ju är skuggors sätt. Något som både fanns där och inte fanns där. Och när jag tittade till en gång till och såg ungefär detsamma, då tänkte jag att jag har väl fått ett skräp i ögat, eller om det är en, ja vad det nu är man kan få i ögat när man inte ser riktigt klart. Men sen, så såg jag vad det var, vem det var, och det förvånade mig inte alls, jag tänkte faktiskt: naturligtvis. Av alla som är här ikväll, som inte skulle vara här ikväll om inte han som inte är här hade framkallat oss alla, vem skulle då inte vara här om inte han? För samtidigt som han har framkallat oss alla hit, så har ju vi i andanom framkallat honom som idag har födelsedag, en dag som är en mycket känslig dag även om det i detta fall har gått 196 år då det hände honom för första gången, att han föddes här i Linköping. Födelsedagen är en dag som man aldrig kommer över, och som alltid för med sig en kanske skälvande hoppfull förväntan på att något ska hända, och när det händer, och det så rejält som ikväll, med en ny högtidssammankomst för just denna speciella födelsedags skull, naturligtvis får man lust att vara med! Man materialiseras helt enkelt! Naturligt nog, när så många så koncentrerat ikväll knappt tänker på något annat än dr. Charles Emil Hagdahl. Dragningskraften blir så stor att man helt enkelt får kropp. Inte konstigare än, för att använda mig av en liknelse som dr. Hagdahl själv fullt ut skulle förstå, nämligen att har man en gryta där en väl förberedd förstklassig stek ur sig själv och där under grytlocket förmår avge den herrligaste jus, att man, då man avlyfter locket, får hela stekens karaktär och fullhet och ljuvhet rätt in i näsan och själen. Det är fullkomligt naturligt. Någonting annat har inte skett än att vi har avlyft locket. Ångan har blivit kött igen. Så därför, inte är det konstigt att jag, efter att först ha befarat att mitt förstånd nu hade stupat igen, att jag ändå kände igen honom. Den långa smärta gestalten, i bonjour naturligtvis, som är ett så klädsamt plagg, och en fin figur hade han, det ser man på fotot från 1840, en vacker karl. Den både intensiva och varma blicken i det lugna, betraktande ansiktet, det ännu förväntansfulla, glatt men samtidigt behärskat förväntansfulla ansiktet. Den humoristiska munnen med sina väl kyssbara läppar. I fotot från senare år, där har livsens sorger, vilka de kan ha varit, men sådana får vi ju alla, de har fördjupat blicken och gett ansiktet en större vaksamhet och mindre av säker förväntansfullhet, men likväl är det en stilig karl vi ser. Ingen bitterhet finns det där, ingen sorg över spilld mjölk. Han har kanske blivit lite stelare i nacken, men vem har inte blivit det. Den raka nacken säger också att det intima umgänget med vispar och kastruller på intet vis har minskat hans värdighet, denne herre som om inte älskade så predikade ordning och reda, renlighet och sparsamhet. Höll på formerna gjorde han. Villervalla i köket, milde gud, den kokerskan skulle jag inte velat vara. Jag undrar jag om han någonsin satte på sig ett förkläde? Stod han i köket och samtalade med personalen klädd som i salongen, kavlade han ens opp ärmarna? Eller var det intima umgänget med vispar och kastruller bara distansintimt? Så mycket jag inte vet! Och ändå, som jag har levt med honom under många dagar, och på nätterna bara behövt sträcka ut handen efter pennan och blocket och hans 1 kilo 7 hekto tunga livsverk på nattduksbordet, visst borde jag veta mer men ändå är det ändå inte underligt alls att han står mig så nära som jag tycker att han gör, att han närapå går igenom mig som en varm kniv i smör! Gruvligt avundsjuk har han också gjort mig genom denna bok som kom ut redan 1879 och som idag har sin fulla ånga kvar. Hur många författare lyckas med det? En enda bok, och en sådan livslängd! Det måste ju bero på innehållet!

Jag ska väl inte säga att jag blev kär på störten i dr. Hagdahl, även om jag nog var ganska så mör redan efter de första 100 sidorna. Att förälska sig i sedan länge avlidna är kanske ett tydligt tecken på att man är konflikträdd och att man saknar verklighetssinne, och det kan jag visst skriva under på. Men fördelarna i att hava vad man kan kalla postuma fästmän är verkligen inte att förakta. Den kärleken har större utsikter till att bli långt varaktigare än kärleken till de ickepostuma, där allt möjligt ovidkommande, rena småsaker, helt oberoende av en själv ofta kommer in och stör, fjuttigheter som dyker upp, obekanta sidor hos vederbörande som dyker opp och förvånar. Något som man aldrig behöver befara med de postuma där man ju läst varje sida redan. Där vet man från början vad som finns och har man valt med förstånd, i den mån man nu själv väljer sina kärlekar, det kan man i och för sig diskutera, men har man då valt med förstånd, då finns där en lugn och säker outtömlighet att fördjupa sig i, och dessutom kan man ju ha hur många dylika fästmän som helst. Och till fördelarna hör också att man alltid har någon som lyssnar, som alltid är till hands, som alltid har tid, som inte tröttnar, som tvärtom inte önskar sig något högre än att man ska ta tag i dem, bläddra i dem, läsa högt, läsa tyst försjunket i sig själv, skratta högt eller morra av förtjusning, och som i dr. Hagdahls fall, att det ska vattna sig i munnen. Aldrig får man mothugg, aldrig blir man nobbad, för inte kan det vara annat än trevligt, kanske till och med att man i den hord av totalt bortglömda författare som de nog lever i, att man då med fog känner sig privilegierad, extravarm, när man vet att någon fortfarande med kärlek bläddrar i ens verk. Nu är dr. Hagdahl inte den första fästman jag har på andra sidan. Somerset Maugham har nu, sedan min bekantskap med doktorn lugnt funnit sig i att de båda herrarna delar nattduksbord, dubbelkolleger som de dessutom är. Och här, om någonsin, stämmer det som man ofta och tanklöst så lätt slänger ur sig, att ålder inte har någon betydelse, för här, här stämmer det. Att dr. Hagdahl inte är en ungdom längre, det har ingen betydelse. Och likadant är det för mig som läsare, att ålder spelar ingen roll. Nu har jag ju aldrig känt mig dragen till 20-åriga självförälskade poeter, så tröttsamt, med allt det där som man själv har vetat i 100 år. Men herregud, osvuret är bäst, man lär ju kunna gå i barndom på nytt efter vad som sägs. Men dr. Hagdahl och Maugham, ifrån dem går man inte hungrig. Och får de sen vibrationskontakt med John Steinbeck, den godingen, och min allra första postuma fästman, Edgar Lee Masters med Spoon River, ja, jag är säker på att de kommer att få många angenäma timmar tillsammans, och kanske undrar de över att de kan känna sig som så gamla bekanta som de gör trots att de aldrig träffats förut. Och får doktor Hagdahl bara en möjlighet så ordnar han naturligtvis med en herrlig middag. Antingen tror man på ett liv efter detta, eller så tror man inte. Och ett liv efter detta utan trevligheter och gemyt, vad skulle det vara för ett liv?

På de där första 100 sidorna, där skriver doktorn om Kokkonstens utveckling, om Husmodern, Kokerskan, Eldens användning, Bordets nöjen, Matsmältning och näring. Låter det inte allt som om, när man hade läst det, då skulle man veta allt man behöver veta för att klara livet i livet? Svårare kanske om man också tar med Förskärning vid bordet, som tydligen var något som en väl dresserad man räknades kunna. Han talar om ”kokkonstens milda ljus över allmänheten”. Det är inte bara vackert sagt utan visar också på det mänskovänliga drag som från början styrde hans liv och som gjorde honom till läkare och fick honom att engagera sig i hälsovården på fängelser, och som sen till sist fick honom att ägna sin tid åt den speciella kärleksgärning som matlagning är. I kapitlet om husmodern, där har han skrivit sådant som hos många fortfarande kan få ögonen att glöda och kinderna att rodna av förtrytelse. Ja det finns många som skulle vilja steka honom över sakta eld för åtskilligt av det, han skulle bli riven till flingor på rivjärn om ett feministgäng finge veta att han tycker att husmodern är en ”utdelare av bröd” och att detta är betecknande för kvinnans verkliga plikter. Det är ”husmoderns vaksamma öga som gör hemmet behagligt genom renlighet, friskhet och vilans lugn, och det är hennes omtänksamhet och självförsakelse som skänker andra deras trevnad.” Och, ”ordnandet av ett bord är icke någon obetydlig del av husmoderns skyldighet, där ingår också att se till husfaderns och gästernas trevnad”. Ett varningens ord kommer han med när det gäller menyn: ”Gör aldrig några nya försök då ni har inbjudna gäster eller då er man är hemma; äventyra icke hela måltidens framgång på en enda ny rätt.” Ack hur sant! Men den gode doktorn har inte varit doktor för intet. Även om det på hans tid inte talades om utmattningssymtom och krisbearbetning, ibland patienterna i väntrummet fanns med största säkerhet spisrelaterade trauman och hjälplösa kvinnor som gått rätt in i köksväggen, kvinnor med sotsvarta blickar och stekflottslukt i håret. Både som doktor och som chef för eget hushåll vet han vilken källardjup bitterhet som kan gro i en kökssvettig kvinnas bröst där karlarna sitter i salongen eller kammarn och röker och håller låda medan hon står där hon står i köket och talar högt, men bara till spiskroken: ”Vi utöva ej mera inflytande på sällskapslivets böjelser! Giftermålet är en spekulation och vänskapen ett tomt ord! De skönaste ögons glans förblekna vid skenet av en cigarr, och den mest förföriska bland alla små fötter kan utan saknad gömma sig under en lång klännings tjocka veck ty nutidens torra, egoistiska hjärtan komma aldrig under romantikens välde! Numera finns ingen som faller i hänryckning över en korsett eller avundas det omfamnande bältet,- och i detta fallet förklädet. ”Kvinnor, ropas det ur dr. Hagdahls text: Kvinnor, vet ni var ni fortfarande kan föra spiran? Det är i köket, jag säger er det! Det var en kvinna som upptäckte att djuren endast genom anlitande av magens herravälde kunde civiliseras, det vill säga göras tama, och att männen i detta hänseende hava mycket likhet med djuren!” Ååå, som jag känner igen det! Men nu, och sedan många år, hos mig går det inte till så att där jag står i köket jag bara kan höra mumlet av samtalet från vardagsrummet, och höra skrattsalvorna som då och då exploderar, numera får alla ta drinken i köket och sitta där och värma opp snackkvarnen.

Hans många vackra och varma ord om Kokerskan kan värma en träslev, även om han varnar för den kokerska som, ofta genom dryckenskap, får en gom lika känslolös och garvad som en gammal advokats samvete. Han kan inte ha haft många advokater i sin bekantskapskrets, eller så hade han det. Och han vet också att det finns kokerskor utan både kunskaper och god vilja, och denna ohyra säger han, utan att darra på sleven, denna ohyra bortslösar våra penningar och undergräver vår hälsa. Men, de varma orden jag tänker på är dessa: kokerskan som i en familj kokar och steker dagarna i ända och icke sällan berövas nattens vila, ingen artist har därför på gamla dar större behov att såsom ordspråket säger, få bärga sitt hö medan solen skiner.

Ja, det var alltså långt innan jag kom in i själva receptavdelningen, som till exempel Soppa på svinöron, där jag kan tänka mig att jag inte vill tänka på hur de sönderskurna strimlorna av svinörat ska kännas och knaka till på tungan, det var alltså långt innan dess som jag kände hur varmt jag kände för författaren. Hur jag hade blivit, inte slagen till slant, men till Devonshhiregrädde, som verkligen inte ska förblandas med Snömos. Och när jag läser det dr. Hagdahl har skrivit om elden då känner jag mig nöjd över att jag inte blev störtförälskad bara av fotot från 1840, för det doktorn skriver om elden, det kunde lika gärna appliceras på vad man kan säga om kärlek: Att maten/kärleken, blir både mera lättsmält, närande och välsmakande om den kokas långsamt och vid måttlig värmegrad. Fullt kokande är oriktigt och tjänar icke till annat än att förstöra bränsle. Ty när det en gång kommit i kokning erfordras en ganska ringa eld för att hålla det kokhett. En lugn värme ger största belöningen och den som icke inser detta är ej tillgänglig för sunt förnuft.”

Och det är med tanke på denna, som jag har fattat det, kärleksbeskrivning, som jag, och det kan inte hjälpas och jag erkänner det också gärna, att jag tycker det är bra synd att det där skrivbordet som doktorn hade i matsalen, och jag tycker till att börja med att det är så oerhört sympatiskt att han hade skrivbordet i matsalen. Skrivbordet är ju det bord vid vilket man sammanfattar sina tankar, det är kan man säga själens bord, och vad är då mer naturligt att det har sin plats inte långt från matbordet, där kroppen får sitt.. Precis som doktorn själv säger, att kroppens och själens livlighet är mycket mera beroende av varandra än man vanligtvis vill erkänna. Och det jag nu gärna vill erkänna är att det är både synd och skam att det enda slags papper som sparades vid detta skrivbord var recepten. Nog hade jag för min del mycket gärna velat veta, vi är ju nu för tiden mera öppna om allt än vad doktorn var van vid, och hade det på doktorns tid funnits samma publikationer som idag, som Hänt i veckan och Damernas värld, då hade han säkert varit högvilt i spalterna, med den figuren och det utseendet, och ungkarl dessutom. Jag menar, där måste ju ha funnit som man sa på den tiden, små biljetter! Man ringde inte som idag, man skrev biljetter som skickades med bud! Var är biljetterna? Jag skulle oerhört gärna vilja veta om det var så att doktorn också i sitt privata liv levde efter principen att fullt kokande är oriktigt? Trots vårt postuma förhållande har jag inte vågat direkt ställa frågan hur han hade det med elden när det gällde hans döttrars moder? Eller andra damer? Menade han överlag att en sparplatta var tillfyllest? Jag är visst inte svartsjukt lagd, men intresset finns där, och jag har inte velat riskera få en åthutning genom att fråga direkt, karlar i allmänhet förstår sig inte på det här med att man frågar, och åthutningar, på ett fint sätt förstås, det var inte främmande för honom. Att han kunde bli förälskad, det förstår jag fuller väl när jag läser det han skriver om såsen: En väl beredd sås, alltså förälskelse, skall hava frisk och ren smak, vara idel must, angenäm och lättsmält, inga onödiga tillsatser får förekomma. Såsen till en rätt är såsom ouvertyren till en opera, gvintessensen av dess behag. Och han lägger till. att i en sådan sås skulle man kunna nedsvälja en elefant, och, dessutom: Var därför försiktig, att ni ej även uppäter era egna fingrar! Eller andras, vill jag tillägga. Som man kan vilja äta opp sin älskares fingrar, - om nu någon minns det? Eller har jag drömt det? Jag vill precis minnas att det var vad jag gjorde?

Och nu, just nu, medan jag läste detta om såsen, vad hände, om inte att jag kände hur jag fick en fjäderlätt kyss i nacken! - och tänk ändå, att det finns tillfällen då vi djupt tvivlar på livet efter detta! Och så, det här?

Nu har inte jag, av ekonomiska och tidsmässiga skäl har jag inte hunnit med att äta mig igenom ens hälften av alla de recept som han själv har provat i sitt kök. Jag har ändå stort förtroende för honom som kock trots att jag ger honom bakläxa på receptet på mandelmusslor. Där rör han utan minsta tvekan ner den ena äggvitan efter den andra i degen, och vad får man då? En seg mandelmussla får man, som kött av ett benrangel till gammal utvärpt höna får man, så som han vällustigt avståndstagande uttrycker sig i ett annat sammanhang, och detta har han mage till att kalla för mandelmusslor! Det övergår mitt förstånd. Och aldrig kan den som bakar mandelmusslor som dr. Hagdahl föreslår förstå dem som med tårar i ögonen talar om möra och självsmältande mandelmusslor, möra just som mör. Det här har retat mig inte så lite, men det är inte för detta enda recepts skull som jag säger att det är inte framförallt kocken Hagdahl som har förfört mig, utan att det är författaren. Får jag bara tid på mig kommer jag att laga mig igenom boken, och jag är säker på att jag kommer att glömma mandelmusslorna. Men naturligtvis kan jag lätt föreställa mig, och så har jag också gjort under ensamma kvällar, att jag har föreställt mig vilka små supe´er han hade kunnat överraska mig med, om ödet nu så hade velat. Men, som bekant, livet ger och tar. Samtidigt som det finns fördelar med att ha ”postuma fästmän”, så är ju nackdelarna naturligtvis plågsamt påtagliga. Och en verklig nackdel är det att jag aldrig får vara gäst i hans matsal, vilken glädje hade inte det varit. Och även om han nu gjorde misstaget med mandelmusslor, han var kanske inte så mycket för kakor, så bara vet jag att maten skulle ha varit god, liksom naturligtvis bordssamtalet! Så filosofisk, och så kunnig som han var, så allmänbildad! Ta bara allt om sillen! Dessa nordpolens barn.

Efter sedan jag har lärt mig allt om sillen ska jag hädanefter inte tala om snilleblixtar utan om sillblixtar! Tänk så vackert han skriver om ”sillstimmens vankande tåg genom glansen av det fosforescerande sken som de om natten sprida, och om de fiskätande fåglar som oupphörligt dyka ned och komma upp med en silverglänsande stråle i munnen!” Och sillens, hur ska jag säga, sexighet. Att man hos en enda hona funnit sextisextusensexhundrasex romkorn.66.666! Där ligger väl kaninerna ordentligt i lä. Inte att undra på att man talar om skarpsill, eller sillsexa? Jag kan tänka mig att en företagare skulle vilja säga till sin personal att det skulle verkligen inte skada om man fick in flera skarpsillar i det här gänget av sillmjölkar! Eller att någon ur det grovkorniga karlsläktet kunde utbrista att den sillen skulle man ju gärna få inlagd hemma hos sig, haha! Eller att en naturligtvis ärtig sillsexa viskade till sin bästa väninna att gud! Vilket stim på den! Som en fisk!

Och det filosofiska hos honom. Där hans mänskokärlek så tydligt kommer fram, och hans livserfarenhet. Han skriver att bordet är det enda ställe där man ej ledsnar den första timmen. Nej, för även om sällskapet varken doftar eller lockar kan man alltid hoppas på vad man kommer att få sig till livs. Och om gästerna citerar han sina företrädare i genren, att låt herrarna vara snillrika utan anspråksfullhet och damerna glada utan alltför mycket koketteri. Verkligen! Han slår huvudet på spiken. Och bara tänk om alla middagarna skulle inledas så som han skriver: ”Då första rätten serveras och måltiden är börjad, då äter var och en begärligt och utan att tala, utan att ens lyssna till vad som säges.” Men sedan, fortsätter han, under måltiderna då ska det glada lynnet vara självskriven gäst, för skämtet kryddar måltiden, och gastronomien är den vetenskap som avväpnar hatet, underlättar affärerna och som överlever till och med kärleken. Och, han citerar: hjälpen mig att utrota den olyckliga vanan att uppstiga från bordet och ingå i ett annat rum för att intaga kaffet. Detta kätteri, att förväxla bordets nöjen med att äta. Man kan inte alltid äta, men det är för att avnjuta kaffet som man bör förbliva där. Att man sitter bekvämt med armbågarna på bordet, kindbenen stödda mot händerna och inandas aromen. – Är inte det mänskovänligt om något? Att inte hugga av ett livligt samtal bara för att byta stol? Och han påminner också om att ”om i äktenskapet båda makarna har smak för bordets njutningar får de åtminstone en gång om dagen en angenäm bevekelsegrund för att träffas. Hur sant! Men idag, då båda äter på jobbet? Hur stort ansvar för skilsmässorna har Mac Donalds? Jag är glad att dr. Hagdahl slapp se ett litet matbord på en pinne med hamburgare på.

Kärleken för bordets nöjen är den sista kärlek som överger oss och som tröstar oss över förlusten av de övriga, säger han. Det är ofta vid bordet, som man skämtar som livligast och tänker djupast. Finns inte längre måltiderna, har man inte mer någon att tala till. Det fina bordet är den sista solstråle som smeker den ålderstignes liv, skriver han. Och när jag läser det är det ju så jag vill falla i gråt.

Men vi behöver inte falla i gråt idag. Som jag sa förut om honom, att han var en så lycklig författare vars bok fortfarande lever, och att det beror på innehållet. Dr. Hagdahl har som vi vet fått många efterföljare. Förra året kom det ut över 100 kokböcker, säkert lika många i år. Jag har undrat över det. Tänkt att här i Sverige, det kan väl alla någorlunda, laga mat? Så onödigt med så många kokböcker när vi har Hagdahl och Kajsas kokbok och Tore Wretman och Hiram och Anna och Tina, och tänk min första, som var Novisen vid spisen. Vad höves väl mer? Varför? Och jag gick till min kokbokshylla, tog fram den ena efter den andra och det täckte hela köksbordet och väl det, och jag bläddrade och jag mindes och tittade och andades in djupt och kände. Och vad kände jag? Vad är det som stiger fram och upp ur dessa böcker med sina livsbefrämjande uppmaningar: lägg 2 blad gelatin i vatten. Koka upp mjölken. Värm ugnen till175 grader. Fräs smör och mjöl. Halstra en kotlett, peppra, lägg på svart kaviar. Vad slår emot oss annat än den största välvilja och människokärlek ur alla dessa böcker? Å så de vill att vi ska leva och må bra, författarna. De vill trösta oss för allt elände, de vill tysta våra suckar, kyssa våra hjärtan. Vad är böckerna allihopa om inte kärleksromaner? De vill säga oss att kära barn, visst förstår vi, och om det är sant som du säger att du inte fått en rejäl kyss på 10, nästan 30 år, så visst förstår vi, men innan du gör det du säger, prova det här, lova det, och prova också det på sidan 110! Gör det! Så därför, om det är så att man känner det som dr. Hagdahl, om den sista solstrålen som värmer livet som kanske också den känns knappt ljummen. Då, just när man vill falla i gråt, då ska man gå till kokboken, eller till kylskåpet om läget är akut, man kan ta sig en skarpsill som man alltid ska ha hemma, och man ska tänka på och livligt förställa sig hur det börjar, alltsammans. Riktigt påminna sig om vad det är frågan om. För det börjar, som vi nog alla har sett, hur det nyfödda barnet läggs till modersbröstet och blint som det är ändå genast smackande suger sig fast, som den drunknande som får tag i livbojen! Livbojen är mat! Måltiden är liv! Måltiden är kärlek! Inget snack om den saken! Och vem visste det bättre än dr. Hagdahl. Men han var väl inte så mycket för stora ord, doktorn. Han föredrog att tala om kokkonstens milda ljus över allmänheten. Han var nog en god värd. Ack, den doktor Hagdahl!