2003 Peter Harryson Hagdahl och kvinnorna
Peter Harrysons Hagdahlsföreläsning den 6 februari 2003
Administrator
Hagdahl och kvinnorna
Herr Landshövding, Ers högvördighet, Ärade medlemmar av Hagdahlsakademien, mina damer och herrar, studerande och tjänstefolk!
Käre Charles-Emil!
Jag säger som President Charles de Gaulle sa nar han samtalade med Vår Herre: 'Chère College". Det är möjligt, för att inte säga troligt att han hade mer rätt i detta uttalande än jag, men jag har ju skrivit ett par matböcker. Naturligtvis utan den näringsfysiologiska kunskap som du besitter, men i alla fall. Jag tycker att tilltalet kan vara på sin plats.
Jag har äran att gratulera på födelsedagen. 194 år är ingen dum ålder, tänk om man skulle bli ihågkommen då, när man skall fylla 194, det är få förunnat, men i ditt fall; Rättvist.
Det sägs att konung Oscar II fann stort nöje i att läsa högt ur din bok: ”Kokkonsten som vetenskap och konst" och att hans familj delade detta nöje.
Det förstår jag när man ser en sån underbar inledning som:"Av alla för mänskligheten behövliga kunskaper är kännedomen om de födoämnen, vilka skola stärka våra lemmar samt pånyttföda och liva alla de organ, som äro bestämda att höja sinnena och befordra talangerna, själsstorheten och snillet, på en gång bland de angenämaste och nödvändigaste. Denna kunskap är oundgänglig så väl för människans upprätthållande, som för det ständiga fortvarandet av den mänskliga naturens alla njutningar." Det är inte illa!
Jag såg att mitt lilla anförande har rubriken "Hagdahl och kvinnorna"–ja nån titel skall de väl ha och jag ber att få återkomma till kvinnorna men först lite om kokkonsten.
Hagdahl ger inte mycket för kokböcker, han tycker att de skiljer sig mycket lite från varandra undantagandes företalen. "Kokböcker liknar varandra som ägg" säger han i en mening i sin bok, vidare säger han: ”Envar som gör bekantskap med två eller tre av dom, skall finna att recepten för det mesta är lika obegripliga för dem som äro okunniga i köksgöromål, som onyttiga för dem som däri äro kunniga."---Hänger ni med? Bra.
Nej kokkonsten är framför alla andra en praktisk och traditionell konst, ett gediget hantverk alltså. Som skall läras den hantverksmässiga vägen och de recept som inte består tidens erfarenhetens och det allmänna gillandets prov är föga värda. En kokboks främsta dygd är att ha en lättfattlig stil----"Man skall kunna utföra recepten med lätthet och rätterna skall kunna avätas med glädje”! Vidare säger Charles Emil: "Kokkonsten är en mycket gammal konst, den går tillbaks till Adams tid–det var i österlandet som den började-- det var i österlandet som de stora festerna hölls---det var i österlandet som Gud ställde civilisationens vagga." Med österlandet menas området mellan Eufrat och Tigris.------Det du George W Bush;
Det tog ett tag innan det blev tal om KOKkonst, först var det bara stek och grill som gällde. Forntidens heroer hade en avgjord böjelse för svinsläktet --- det var en lysande tid för Rotisseurer. I Iliaden (9: e rapsodin) ger Akilles en fest för de kungliga sändebuden där höjdpunkten är HALSTRET, ordet koka förekommer inte i Iliaden. Dock var det naturligtvis "De Gamla Grekerna" som, med lån från Egypten, förfinade konsten att tillverka kokkärl av lera. Och utav De Gamla Grekerna var Atenarna de främsta. De överglänste det övriga grekland "Såsom Frankrike senare det övriga Europa" skriver Hagdahl.
Romarna tog med sig kokkonsten och förstörde den genom att ersätta Kvalité med kvantitet och kostnad. Det viktigaste var inte hur det smakade utan hur mycket varje rätt kostade.
Hos rätter som Påfågelshjärna och färserade näktergalstungor var dyrheten den enda förtjänsten. Om man nu skall tala om förtjänst i detta fall. Den romerske gourmanden Apicius slösade bort 200 millioner i dagens mynt på gommens njutningar. Han tog sitt liv när han upptäckte att han bara hade 10 milioner kvar--han skulle ju i alla fall dö av svält.
Nej, Charles Emil förordar enkelhet, den sanna fullkomligheten i varje konstart.
Den gamla kokkonsten kännetecknas av överflöd. Enkelheten den nya. Prov på den förra visar han upp när han beskriver en liten måltid hos Linköpingsbiskopen Hans Brask på 1500-talet. Hör upp nu Ers Högvördighet!!
Skinka och Lumbär (Oxhare)
Färskt kokött och struvor
Höns i Bigot och Styckemos
Rått villebråd (Rökt)
Stek med vitt mos
plus tolv rätter till i samma stil, detta till FRUKOST. Nej Charles Emil har nog rätt: Förfining! .
Fast det är klart: vem skulle inte vilja ha" Pärlhöns med utslagen stjärt" Det fick Brask till frukost. Hagdahl menar på, att vid läsning av Braskens matsedlar så förstår man bättre den av hävd berömda östgötska gästfriheten.
Nu till kvinnan.
Ni som sitter och hoppas på något avslöjande om älskarinnor och annat smaskens kommer att bli besvikna, här hålles allt på ett strikt allmänt plan.
Charles Emil levde i en tid då kvinnans värde var lika med de eventuella penningar som hon förde med sig in i boet vid giftermål. Romantikens tid var förbi menar han eller som han låter en av tidens snillrikaste kvinnor säga: "De skönaste ögon förblekna i skenet av en cigarr och den mest förföriska av små fötter kan utan saknad gömma sig i vecken hos en långkjol, numera finnes det icke någon som faller i hänryckning över en korsett eller avundas ett famnande bälte."
Hagdahl störtar till undsättning: "Kvinnor, veten I var I ännu kunna föra spiran?”utropar han i ett av sina kapitel."Jag säger er detta uppriktigt–det är i KÖKET! Kvinnorna skapades av Gud för att laga mat! Födoämnenas natur och mängd bestämmas av klimatet och människorasen, men överallt och alltid beror deras värde av tillagningen och det är i synnerhet i detta värv som kvinnans takt är ovärdelig. Redan i Bibeln finnes den första urkunden om kvinnan och kokkonsten; Änglarna kommo till Abraham på besök, de serverades en måltid som var tillredd av Sara!"
Det låter det, om man inte visste att i nästa kapitel så är det bara männen som duger till att laga den stora maten. Och inte skall väl husmodern stå själv vid spiseln och röra runt i gryterna?
Nej! hör man Charles Emil ropa. Tjänstefolk!! !---"I förhållande till husets tjänstefolk bör husmodern vara icke allenast den befallande viljan, utan fastmer den vänliga omtänksamma modern.---Undvik all slags närmanden och förtrolighet.
Vem lagar då maten?---Läs bara vidare hos Charles Emil.– Eftersom "Jämförelsevis få i medelklassen hava råd att bestå sig kockar av yrket så får man nöja sig med en Cordon Bleu, alltså en kokerska! En människa som bota två dödliga sjukdomar, Hunger och Törst.
"En skicklig matlagare bör känna egenskaperna hos de ämnen han använder, så att de födoämnen som naturen framställer råa förbättras. Ett gott huvud en säker smak och en fin gom kräves också" Sen kommer något mycket intressant, mitt i kapitlet om hygien skriver Charles Emil :"En god kocks finger bör vara i ständig rörelse mellan kastrullen och munnen, ty endast genom att varje ögonblick smaka av sin ragu kan han finna det rätta lagom."
Lagom, detta underbara ord. Med tanke på den debatt som har uppstått i media över Tinas avsmakande i Tv, så är det ju spännande att läsa detta.
"Renlighet ", säger Hagdahl,"Renlighet borde stå med stora bokstäver i varje kök. Stort eller litet.” Han skriver vidare "Kokerskan själv bör vara angelägen om att vårda sitt utseende och förrätta sitt arbete med sådan snygghet att, de som äter maten även skall kunna åse tillagningen av densamma." Där vet jag ett och annat kök som …. Sedan avslutar Hagdahl sitt kapitel om kokerskan med:"Gamla kokerskor till hälften kokta till hälften stekta, draga sig vanligen tillbaka till någon okänd vrå, där de dö i glömska och fattigdom. Kokerskan som kokar och steker hela dagen och icke sällan berövas nattens vila, blir snart bräcklig och utsliten. Ingen annan artist har därför större behov av, som ordpråket säger:"Bäga sitt hö medan solen skiner." Heders Charles Emil.
Begäret att äta har människan gemensamt med djuren; därtill fordras endast hunger och vad som behövs för att tillfredställa densamma.
BORDETS NÖJEN tillhör människan ensam och är beroende av förutgående omsorger för måltidens beredning, valet av ställe och valet av sällskap. Begäret att äta fordrar således, om icke hunger åtminståne aptit; men bordets nöjen är ofta oberoende av både det ena och det andra.
Måltiderna är högtidsstunder, där det glada lynnet bör vara självskriven gäst. Gastronomin befordrar vänskapen, avväpnar hatet och underlättar affärerna. Och så en liten hälsning från Charles Emil till alla blivande värdfolk.
"Då första rätten serveras äter var och en begärligt och utan att tala vilken rang man än må äga i samhället. Men när det första behovet börjar tillfredställas vaknar eftertanken, samtalen inledas, och en ny sakernas ordning tar sin början. Den som förut endast vari ätare, blir nu gäst, mer eller mindre älskvärd, allt efter det pund han fått av alltings givare" Det är ju sublimt!!
"Aptiten är den otacksammaste i världen," skriver Hagdahl, "Ty ju mer man gör för den, desto snabbare överger den oss." Man bör därför behärska sin aptit och betvinga sin törst, och det kan vara nog så svårt. Allting är ju relativt och summan av lasterna konstant sägs det.
Det sägs att Karl IV Johan frågade en av sina generaler "Det sägs att du dricker för mycket"
"Ja svarade han, alla talar om hur mycket jag dricker, men inget talar om hur törstig jag är!" Buteljen har ju en mycket lätt väg att gå laget runt när man är ensam, man kan lätt komma i samma glada förlägenhet, som Sir Hercules Langrishe, utan att därför kunna reda sig lika obesvärat som han. Tillfrågad av någon: "Har ni ensam druckit ur dessa tre buteljer portvin?" svarade han: "Nej inte ensam, jag hade sällskap med en butelj Madeira!"
Förväxla aldrig bordets nöjen med nöjet att äta. Det är två vitt skilda njutningar, säger Hagdahl. Man behöver inte alltid äta, men man kan förbli vid bordet. Han tycker att det är ett oskick att lämna bordet för att intaga kaffet någon annanstans. T.ex. i salongen" stående framför näsan på ett djur till betjänt, som tror sig förvissad om att ni ämnar begå den gudlösheten att hastigt sluka vad som eljest bör sakta läppjas, och som väntar att ni skyndsamt skall lämna er kopp. Jämför detta med en verklig kännares hänryckning när han sitter bekvämt vid bordet och inandas aromen av kaffet, som han skall dricka. Ty av kaffet bör inget gå förlorat: aromen för näsan, drycken för gommen! Det fans en man, Dugazon, som hade uppfunnit 42 sätt att röra sin näsa. Han förlorade hela väldet över detta organ när han höll en kopp kaffe i sin hand; näsan darrade, rörde sig, förlängdes som en tratt, en verklig tävlan mellan näsan och gommen, om vem som skulle komma först uppstod och han sade att dittills hade munnen segrat men han vet inte hur det kommer att sluta."
Jag har nu kommit till slutet av mitt lilla hyllningstal till dig Charles Emil. Må ditt minne och Ditt verk leva länge än, och må vi inom Hagdahlsakademien kunna få nöjet att en dag kunna överlämna en nyutgåva av "Kokkonsten som vetenskap och konst" Till Oscar II:s son son son son son, så att även han kan få något gott att läsa för de sina.
Om någon här tycker att ni har läst eller hört allt som jag sagt förut, så kan jag bara konstatera att det är precis som när jag avhörde en konversation mellan två damer i pausen av Shakespeares drama Hamlet, här på Linköpings teater. Den ena var entusiastisk men den andra, kanske mer världsvan, vad vet jag., konstaterade torrt: "Den där Shakespeare han va väl inget, de va ju bara en massa citat hela tiden!"
Kom ihåg att: "Kärleken för bordets nöjen – gourmandisen – är en passion som sällan utvecklar sig förrän man blir fyrtio år. Den är den sista som överger oss och den som slutligen tröstar oss över förlusten av de övriga!"
TACK FÖR DESSA ORD CHARLES EMIL
Herr Landshövding, Ers högvördighet, Ärade medlemmar av Hagdahlsakademien, mina damer och herrar, studerande och tjänstefolk!
Käre Charles-Emil!
Jag säger som President Charles de Gaulle sa nar han samtalade med Vår Herre: 'Chère College". Det är möjligt, för att inte säga troligt att han hade mer rätt i detta uttalande än jag, men jag har ju skrivit ett par matböcker. Naturligtvis utan den näringsfysiologiska kunskap som du besitter, men i alla fall. Jag tycker att tilltalet kan vara på sin plats.
Jag har äran att gratulera på födelsedagen. 194 år är ingen dum ålder, tänk om man skulle bli ihågkommen då, när man skall fylla 194, det är få förunnat, men i ditt fall; Rättvist.
Det sägs att konung Oscar II fann stort nöje i att läsa högt ur din bok: ”Kokkonsten som vetenskap och konst" och att hans familj delade detta nöje.
Det förstår jag när man ser en sån underbar inledning som:"Av alla för mänskligheten behövliga kunskaper är kännedomen om de födoämnen, vilka skola stärka våra lemmar samt pånyttföda och liva alla de organ, som äro bestämda att höja sinnena och befordra talangerna, själsstorheten och snillet, på en gång bland de angenämaste och nödvändigaste. Denna kunskap är oundgänglig så väl för människans upprätthållande, som för det ständiga fortvarandet av den mänskliga naturens alla njutningar." Det är inte illa!
Jag såg att mitt lilla anförande har rubriken "Hagdahl och kvinnorna"–ja nån titel skall de väl ha och jag ber att få återkomma till kvinnorna men först lite om kokkonsten.
Hagdahl ger inte mycket för kokböcker, han tycker att de skiljer sig mycket lite från varandra undantagandes företalen. "Kokböcker liknar varandra som ägg" säger han i en mening i sin bok, vidare säger han: ”Envar som gör bekantskap med två eller tre av dom, skall finna att recepten för det mesta är lika obegripliga för dem som äro okunniga i köksgöromål, som onyttiga för dem som däri äro kunniga."---Hänger ni med? Bra.
Nej kokkonsten är framför alla andra en praktisk och traditionell konst, ett gediget hantverk alltså. Som skall läras den hantverksmässiga vägen och de recept som inte består tidens erfarenhetens och det allmänna gillandets prov är föga värda. En kokboks främsta dygd är att ha en lättfattlig stil----"Man skall kunna utföra recepten med lätthet och rätterna skall kunna avätas med glädje”! Vidare säger Charles Emil: "Kokkonsten är en mycket gammal konst, den går tillbaks till Adams tid–det var i österlandet som den började-- det var i österlandet som de stora festerna hölls---det var i österlandet som Gud ställde civilisationens vagga." Med österlandet menas området mellan Eufrat och Tigris.------Det du George W Bush;
Det tog ett tag innan det blev tal om KOKkonst, först var det bara stek och grill som gällde. Forntidens heroer hade en avgjord böjelse för svinsläktet --- det var en lysande tid för Rotisseurer. I Iliaden (9: e rapsodin) ger Akilles en fest för de kungliga sändebuden där höjdpunkten är HALSTRET, ordet koka förekommer inte i Iliaden. Dock var det naturligtvis "De Gamla Grekerna" som, med lån från Egypten, förfinade konsten att tillverka kokkärl av lera. Och utav De Gamla Grekerna var Atenarna de främsta. De överglänste det övriga grekland "Såsom Frankrike senare det övriga Europa" skriver Hagdahl.
Romarna tog med sig kokkonsten och förstörde den genom att ersätta Kvalité med kvantitet och kostnad. Det viktigaste var inte hur det smakade utan hur mycket varje rätt kostade.
Hos rätter som Påfågelshjärna och färserade näktergalstungor var dyrheten den enda förtjänsten. Om man nu skall tala om förtjänst i detta fall. Den romerske gourmanden Apicius slösade bort 200 millioner i dagens mynt på gommens njutningar. Han tog sitt liv när han upptäckte att han bara hade 10 milioner kvar--han skulle ju i alla fall dö av svält.
Nej, Charles Emil förordar enkelhet, den sanna fullkomligheten i varje konstart.
Den gamla kokkonsten kännetecknas av överflöd. Enkelheten den nya. Prov på den förra visar han upp när han beskriver en liten måltid hos Linköpingsbiskopen Hans Brask på 1500-talet. Hör upp nu Ers Högvördighet!!
Skinka och Lumbär (Oxhare)
Färskt kokött och struvor
Höns i Bigot och Styckemos
Rått villebråd (Rökt)
Stek med vitt mos
plus tolv rätter till i samma stil, detta till FRUKOST. Nej Charles Emil har nog rätt: Förfining! .
Fast det är klart: vem skulle inte vilja ha" Pärlhöns med utslagen stjärt" Det fick Brask till frukost. Hagdahl menar på, att vid läsning av Braskens matsedlar så förstår man bättre den av hävd berömda östgötska gästfriheten.
Nu till kvinnan.
Ni som sitter och hoppas på något avslöjande om älskarinnor och annat smaskens kommer att bli besvikna, här hålles allt på ett strikt allmänt plan.
Charles Emil levde i en tid då kvinnans värde var lika med de eventuella penningar som hon förde med sig in i boet vid giftermål. Romantikens tid var förbi menar han eller som han låter en av tidens snillrikaste kvinnor säga: "De skönaste ögon förblekna i skenet av en cigarr och den mest förföriska av små fötter kan utan saknad gömma sig i vecken hos en långkjol, numera finnes det icke någon som faller i hänryckning över en korsett eller avundas ett famnande bälte."
Hagdahl störtar till undsättning: "Kvinnor, veten I var I ännu kunna föra spiran?”utropar han i ett av sina kapitel."Jag säger er detta uppriktigt–det är i KÖKET! Kvinnorna skapades av Gud för att laga mat! Födoämnenas natur och mängd bestämmas av klimatet och människorasen, men överallt och alltid beror deras värde av tillagningen och det är i synnerhet i detta värv som kvinnans takt är ovärdelig. Redan i Bibeln finnes den första urkunden om kvinnan och kokkonsten; Änglarna kommo till Abraham på besök, de serverades en måltid som var tillredd av Sara!"
Det låter det, om man inte visste att i nästa kapitel så är det bara männen som duger till att laga den stora maten. Och inte skall väl husmodern stå själv vid spiseln och röra runt i gryterna?
Nej! hör man Charles Emil ropa. Tjänstefolk!! !---"I förhållande till husets tjänstefolk bör husmodern vara icke allenast den befallande viljan, utan fastmer den vänliga omtänksamma modern.---Undvik all slags närmanden och förtrolighet.
Vem lagar då maten?---Läs bara vidare hos Charles Emil.– Eftersom "Jämförelsevis få i medelklassen hava råd att bestå sig kockar av yrket så får man nöja sig med en Cordon Bleu, alltså en kokerska! En människa som bota två dödliga sjukdomar, Hunger och Törst.
"En skicklig matlagare bör känna egenskaperna hos de ämnen han använder, så att de födoämnen som naturen framställer råa förbättras. Ett gott huvud en säker smak och en fin gom kräves också" Sen kommer något mycket intressant, mitt i kapitlet om hygien skriver Charles Emil :"En god kocks finger bör vara i ständig rörelse mellan kastrullen och munnen, ty endast genom att varje ögonblick smaka av sin ragu kan han finna det rätta lagom."
Lagom, detta underbara ord. Med tanke på den debatt som har uppstått i media över Tinas avsmakande i Tv, så är det ju spännande att läsa detta.
"Renlighet ", säger Hagdahl,"Renlighet borde stå med stora bokstäver i varje kök. Stort eller litet.” Han skriver vidare "Kokerskan själv bör vara angelägen om att vårda sitt utseende och förrätta sitt arbete med sådan snygghet att, de som äter maten även skall kunna åse tillagningen av densamma." Där vet jag ett och annat kök som …. Sedan avslutar Hagdahl sitt kapitel om kokerskan med:"Gamla kokerskor till hälften kokta till hälften stekta, draga sig vanligen tillbaka till någon okänd vrå, där de dö i glömska och fattigdom. Kokerskan som kokar och steker hela dagen och icke sällan berövas nattens vila, blir snart bräcklig och utsliten. Ingen annan artist har därför större behov av, som ordpråket säger:"Bäga sitt hö medan solen skiner." Heders Charles Emil.
Begäret att äta har människan gemensamt med djuren; därtill fordras endast hunger och vad som behövs för att tillfredställa densamma.
BORDETS NÖJEN tillhör människan ensam och är beroende av förutgående omsorger för måltidens beredning, valet av ställe och valet av sällskap. Begäret att äta fordrar således, om icke hunger åtminståne aptit; men bordets nöjen är ofta oberoende av både det ena och det andra.
Måltiderna är högtidsstunder, där det glada lynnet bör vara självskriven gäst. Gastronomin befordrar vänskapen, avväpnar hatet och underlättar affärerna. Och så en liten hälsning från Charles Emil till alla blivande värdfolk.
"Då första rätten serveras äter var och en begärligt och utan att tala vilken rang man än må äga i samhället. Men när det första behovet börjar tillfredställas vaknar eftertanken, samtalen inledas, och en ny sakernas ordning tar sin början. Den som förut endast vari ätare, blir nu gäst, mer eller mindre älskvärd, allt efter det pund han fått av alltings givare" Det är ju sublimt!!
"Aptiten är den otacksammaste i världen," skriver Hagdahl, "Ty ju mer man gör för den, desto snabbare överger den oss." Man bör därför behärska sin aptit och betvinga sin törst, och det kan vara nog så svårt. Allting är ju relativt och summan av lasterna konstant sägs det.
Det sägs att Karl IV Johan frågade en av sina generaler "Det sägs att du dricker för mycket"
"Ja svarade han, alla talar om hur mycket jag dricker, men inget talar om hur törstig jag är!" Buteljen har ju en mycket lätt väg att gå laget runt när man är ensam, man kan lätt komma i samma glada förlägenhet, som Sir Hercules Langrishe, utan att därför kunna reda sig lika obesvärat som han. Tillfrågad av någon: "Har ni ensam druckit ur dessa tre buteljer portvin?" svarade han: "Nej inte ensam, jag hade sällskap med en butelj Madeira!"
Förväxla aldrig bordets nöjen med nöjet att äta. Det är två vitt skilda njutningar, säger Hagdahl. Man behöver inte alltid äta, men man kan förbli vid bordet. Han tycker att det är ett oskick att lämna bordet för att intaga kaffet någon annanstans. T.ex. i salongen" stående framför näsan på ett djur till betjänt, som tror sig förvissad om att ni ämnar begå den gudlösheten att hastigt sluka vad som eljest bör sakta läppjas, och som väntar att ni skyndsamt skall lämna er kopp. Jämför detta med en verklig kännares hänryckning när han sitter bekvämt vid bordet och inandas aromen av kaffet, som han skall dricka. Ty av kaffet bör inget gå förlorat: aromen för näsan, drycken för gommen! Det fans en man, Dugazon, som hade uppfunnit 42 sätt att röra sin näsa. Han förlorade hela väldet över detta organ när han höll en kopp kaffe i sin hand; näsan darrade, rörde sig, förlängdes som en tratt, en verklig tävlan mellan näsan och gommen, om vem som skulle komma först uppstod och han sade att dittills hade munnen segrat men han vet inte hur det kommer att sluta."
Jag har nu kommit till slutet av mitt lilla hyllningstal till dig Charles Emil. Må ditt minne och Ditt verk leva länge än, och må vi inom Hagdahlsakademien kunna få nöjet att en dag kunna överlämna en nyutgåva av "Kokkonsten som vetenskap och konst" Till Oscar II:s son son son son son, så att även han kan få något gott att läsa för de sina.
Om någon här tycker att ni har läst eller hört allt som jag sagt förut, så kan jag bara konstatera att det är precis som när jag avhörde en konversation mellan två damer i pausen av Shakespeares drama Hamlet, här på Linköpings teater. Den ena var entusiastisk men den andra, kanske mer världsvan, vad vet jag., konstaterade torrt: "Den där Shakespeare han va väl inget, de va ju bara en massa citat hela tiden!"
Kom ihåg att: "Kärleken för bordets nöjen – gourmandisen – är en passion som sällan utvecklar sig förrän man blir fyrtio år. Den är den sista som överger oss och den som slutligen tröstar oss över förlusten av de övriga!"
TACK FÖR DESSA ORD CHARLES EMIL
2009-11-24
Hagdahl och kvinnorna
Herr Landshövding, Ers högvördighet, Ärade medlemmar av Hagdahlsakademien, mina damer och herrar, studerande och tjänstefolk!
Käre Charles-Emil!
Jag säger som President Charles de Gaulle sa nar han samtalade med Vår Herre: 'Chère College". Det är möjligt, för att inte säga troligt att han hade mer rätt i detta uttalande än jag, men jag har ju skrivit ett par matböcker. Naturligtvis utan den näringsfysiologiska kunskap som du besitter, men i alla fall. Jag tycker att tilltalet kan vara på sin plats.
Jag har äran att gratulera på födelsedagen. 194 år är ingen dum ålder, tänk om man skulle bli ihågkommen då, när man skall fylla 194, det är få förunnat, men i ditt fall; Rättvist.
Det sägs att konung Oscar II fann stort nöje i att läsa högt ur din bok: ”Kokkonsten som vetenskap och konst" och att hans familj delade detta nöje.
Det förstår jag när man ser en sån underbar inledning som:"Av alla för mänskligheten behövliga kunskaper är kännedomen om de födoämnen, vilka skola stärka våra lemmar samt pånyttföda och liva alla de organ, som äro bestämda att höja sinnena och befordra talangerna, själsstorheten och snillet, på en gång bland de angenämaste och nödvändigaste. Denna kunskap är oundgänglig så väl för människans upprätthållande, som för det ständiga fortvarandet av den mänskliga naturens alla njutningar." Det är inte illa!
Jag såg att mitt lilla anförande har rubriken "Hagdahl och kvinnorna"–ja nån titel skall de väl ha och jag ber att få återkomma till kvinnorna men först lite om kokkonsten.
Hagdahl ger inte mycket för kokböcker, han tycker att de skiljer sig mycket lite från varandra undantagandes företalen. "Kokböcker liknar varandra som ägg" säger han i en mening i sin bok, vidare säger han: ”Envar som gör bekantskap med två eller tre av dom, skall finna att recepten för det mesta är lika obegripliga för dem som äro okunniga i köksgöromål, som onyttiga för dem som däri äro kunniga."---Hänger ni med? Bra.
Nej kokkonsten är framför alla andra en praktisk och traditionell konst, ett gediget hantverk alltså. Som skall läras den hantverksmässiga vägen och de recept som inte består tidens erfarenhetens och det allmänna gillandets prov är föga värda. En kokboks främsta dygd är att ha en lättfattlig stil----"Man skall kunna utföra recepten med lätthet och rätterna skall kunna avätas med glädje”! Vidare säger Charles Emil: "Kokkonsten är en mycket gammal konst, den går tillbaks till Adams tid–det var i österlandet som den började-- det var i österlandet som de stora festerna hölls---det var i österlandet som Gud ställde civilisationens vagga." Med österlandet menas området mellan Eufrat och Tigris.------Det du George W Bush;
Det tog ett tag innan det blev tal om KOKkonst, först var det bara stek och grill som gällde. Forntidens heroer hade en avgjord böjelse för svinsläktet --- det var en lysande tid för Rotisseurer. I Iliaden (9: e rapsodin) ger Akilles en fest för de kungliga sändebuden där höjdpunkten är HALSTRET, ordet koka förekommer inte i Iliaden. Dock var det naturligtvis "De Gamla Grekerna" som, med lån från Egypten, förfinade konsten att tillverka kokkärl av lera. Och utav De Gamla Grekerna var Atenarna de främsta. De överglänste det övriga grekland "Såsom Frankrike senare det övriga Europa" skriver Hagdahl.
Romarna tog med sig kokkonsten och förstörde den genom att ersätta Kvalité med kvantitet och kostnad. Det viktigaste var inte hur det smakade utan hur mycket varje rätt kostade.
Hos rätter som Påfågelshjärna och färserade näktergalstungor var dyrheten den enda förtjänsten. Om man nu skall tala om förtjänst i detta fall. Den romerske gourmanden Apicius slösade bort 200 millioner i dagens mynt på gommens njutningar. Han tog sitt liv när han upptäckte att han bara hade 10 milioner kvar--han skulle ju i alla fall dö av svält.
Nej, Charles Emil förordar enkelhet, den sanna fullkomligheten i varje konstart.
Den gamla kokkonsten kännetecknas av överflöd. Enkelheten den nya. Prov på den förra visar han upp när han beskriver en liten måltid hos Linköpingsbiskopen Hans Brask på 1500-talet. Hör upp nu Ers Högvördighet!!
Skinka och Lumbär (Oxhare)
Färskt kokött och struvor
Höns i Bigot och Styckemos
Rått villebråd (Rökt)
Stek med vitt mos
plus tolv rätter till i samma stil, detta till FRUKOST. Nej Charles Emil har nog rätt: Förfining! .
Fast det är klart: vem skulle inte vilja ha" Pärlhöns med utslagen stjärt" Det fick Brask till frukost. Hagdahl menar på, att vid läsning av Braskens matsedlar så förstår man bättre den av hävd berömda östgötska gästfriheten.
Nu till kvinnan.
Ni som sitter och hoppas på något avslöjande om älskarinnor och annat smaskens kommer att bli besvikna, här hålles allt på ett strikt allmänt plan.
Charles Emil levde i en tid då kvinnans värde var lika med de eventuella penningar som hon förde med sig in i boet vid giftermål. Romantikens tid var förbi menar han eller som han låter en av tidens snillrikaste kvinnor säga: "De skönaste ögon förblekna i skenet av en cigarr och den mest förföriska av små fötter kan utan saknad gömma sig i vecken hos en långkjol, numera finnes det icke någon som faller i hänryckning över en korsett eller avundas ett famnande bälte."
Hagdahl störtar till undsättning: "Kvinnor, veten I var I ännu kunna föra spiran?”utropar han i ett av sina kapitel."Jag säger er detta uppriktigt–det är i KÖKET! Kvinnorna skapades av Gud för att laga mat! Födoämnenas natur och mängd bestämmas av klimatet och människorasen, men överallt och alltid beror deras värde av tillagningen och det är i synnerhet i detta värv som kvinnans takt är ovärdelig. Redan i Bibeln finnes den första urkunden om kvinnan och kokkonsten; Änglarna kommo till Abraham på besök, de serverades en måltid som var tillredd av Sara!"
Det låter det, om man inte visste att i nästa kapitel så är det bara männen som duger till att laga den stora maten. Och inte skall väl husmodern stå själv vid spiseln och röra runt i gryterna?
Nej! hör man Charles Emil ropa. Tjänstefolk!! !---"I förhållande till husets tjänstefolk bör husmodern vara icke allenast den befallande viljan, utan fastmer den vänliga omtänksamma modern.---Undvik all slags närmanden och förtrolighet.
Vem lagar då maten?---Läs bara vidare hos Charles Emil.– Eftersom "Jämförelsevis få i medelklassen hava råd att bestå sig kockar av yrket så får man nöja sig med en Cordon Bleu, alltså en kokerska! En människa som bota två dödliga sjukdomar, Hunger och Törst.
"En skicklig matlagare bör känna egenskaperna hos de ämnen han använder, så att de födoämnen som naturen framställer råa förbättras. Ett gott huvud en säker smak och en fin gom kräves också" Sen kommer något mycket intressant, mitt i kapitlet om hygien skriver Charles Emil :"En god kocks finger bör vara i ständig rörelse mellan kastrullen och munnen, ty endast genom att varje ögonblick smaka av sin ragu kan han finna det rätta lagom."
Lagom, detta underbara ord. Med tanke på den debatt som har uppstått i media över Tinas avsmakande i Tv, så är det ju spännande att läsa detta.
"Renlighet ", säger Hagdahl,"Renlighet borde stå med stora bokstäver i varje kök. Stort eller litet.” Han skriver vidare "Kokerskan själv bör vara angelägen om att vårda sitt utseende och förrätta sitt arbete med sådan snygghet att, de som äter maten även skall kunna åse tillagningen av densamma." Där vet jag ett och annat kök som …. Sedan avslutar Hagdahl sitt kapitel om kokerskan med:"Gamla kokerskor till hälften kokta till hälften stekta, draga sig vanligen tillbaka till någon okänd vrå, där de dö i glömska och fattigdom. Kokerskan som kokar och steker hela dagen och icke sällan berövas nattens vila, blir snart bräcklig och utsliten. Ingen annan artist har därför större behov av, som ordpråket säger:"Bäga sitt hö medan solen skiner." Heders Charles Emil.
Begäret att äta har människan gemensamt med djuren; därtill fordras endast hunger och vad som behövs för att tillfredställa densamma.
BORDETS NÖJEN tillhör människan ensam och är beroende av förutgående omsorger för måltidens beredning, valet av ställe och valet av sällskap. Begäret att äta fordrar således, om icke hunger åtminståne aptit; men bordets nöjen är ofta oberoende av både det ena och det andra.
Måltiderna är högtidsstunder, där det glada lynnet bör vara självskriven gäst. Gastronomin befordrar vänskapen, avväpnar hatet och underlättar affärerna. Och så en liten hälsning från Charles Emil till alla blivande värdfolk.
"Då första rätten serveras äter var och en begärligt och utan att tala vilken rang man än må äga i samhället. Men när det första behovet börjar tillfredställas vaknar eftertanken, samtalen inledas, och en ny sakernas ordning tar sin början. Den som förut endast vari ätare, blir nu gäst, mer eller mindre älskvärd, allt efter det pund han fått av alltings givare" Det är ju sublimt!!
"Aptiten är den otacksammaste i världen," skriver Hagdahl, "Ty ju mer man gör för den, desto snabbare överger den oss." Man bör därför behärska sin aptit och betvinga sin törst, och det kan vara nog så svårt. Allting är ju relativt och summan av lasterna konstant sägs det.
Det sägs att Karl IV Johan frågade en av sina generaler "Det sägs att du dricker för mycket"
"Ja svarade han, alla talar om hur mycket jag dricker, men inget talar om hur törstig jag är!" Buteljen har ju en mycket lätt väg att gå laget runt när man är ensam, man kan lätt komma i samma glada förlägenhet, som Sir Hercules Langrishe, utan att därför kunna reda sig lika obesvärat som han. Tillfrågad av någon: "Har ni ensam druckit ur dessa tre buteljer portvin?" svarade han: "Nej inte ensam, jag hade sällskap med en butelj Madeira!"
Förväxla aldrig bordets nöjen med nöjet att äta. Det är två vitt skilda njutningar, säger Hagdahl. Man behöver inte alltid äta, men man kan förbli vid bordet. Han tycker att det är ett oskick att lämna bordet för att intaga kaffet någon annanstans. T.ex. i salongen" stående framför näsan på ett djur till betjänt, som tror sig förvissad om att ni ämnar begå den gudlösheten att hastigt sluka vad som eljest bör sakta läppjas, och som väntar att ni skyndsamt skall lämna er kopp. Jämför detta med en verklig kännares hänryckning när han sitter bekvämt vid bordet och inandas aromen av kaffet, som han skall dricka. Ty av kaffet bör inget gå förlorat: aromen för näsan, drycken för gommen! Det fans en man, Dugazon, som hade uppfunnit 42 sätt att röra sin näsa. Han förlorade hela väldet över detta organ när han höll en kopp kaffe i sin hand; näsan darrade, rörde sig, förlängdes som en tratt, en verklig tävlan mellan näsan och gommen, om vem som skulle komma först uppstod och han sade att dittills hade munnen segrat men han vet inte hur det kommer att sluta."
Jag har nu kommit till slutet av mitt lilla hyllningstal till dig Charles Emil. Må ditt minne och Ditt verk leva länge än, och må vi inom Hagdahlsakademien kunna få nöjet att en dag kunna överlämna en nyutgåva av "Kokkonsten som vetenskap och konst" Till Oscar II:s son son son son son, så att även han kan få något gott att läsa för de sina.
Om någon här tycker att ni har läst eller hört allt som jag sagt förut, så kan jag bara konstatera att det är precis som när jag avhörde en konversation mellan två damer i pausen av Shakespeares drama Hamlet, här på Linköpings teater. Den ena var entusiastisk men den andra, kanske mer världsvan, vad vet jag., konstaterade torrt: "Den där Shakespeare han va väl inget, de va ju bara en massa citat hela tiden!"
Kom ihåg att: "Kärleken för bordets nöjen – gourmandisen – är en passion som sällan utvecklar sig förrän man blir fyrtio år. Den är den sista som överger oss och den som slutligen tröstar oss över förlusten av de övriga!"
TACK FÖR DESSA ORD CHARLES EMIL
Herr Landshövding, Ers högvördighet, Ärade medlemmar av Hagdahlsakademien, mina damer och herrar, studerande och tjänstefolk!
Käre Charles-Emil!
Jag säger som President Charles de Gaulle sa nar han samtalade med Vår Herre: 'Chère College". Det är möjligt, för att inte säga troligt att han hade mer rätt i detta uttalande än jag, men jag har ju skrivit ett par matböcker. Naturligtvis utan den näringsfysiologiska kunskap som du besitter, men i alla fall. Jag tycker att tilltalet kan vara på sin plats.
Jag har äran att gratulera på födelsedagen. 194 år är ingen dum ålder, tänk om man skulle bli ihågkommen då, när man skall fylla 194, det är få förunnat, men i ditt fall; Rättvist.
Det sägs att konung Oscar II fann stort nöje i att läsa högt ur din bok: ”Kokkonsten som vetenskap och konst" och att hans familj delade detta nöje.
Det förstår jag när man ser en sån underbar inledning som:"Av alla för mänskligheten behövliga kunskaper är kännedomen om de födoämnen, vilka skola stärka våra lemmar samt pånyttföda och liva alla de organ, som äro bestämda att höja sinnena och befordra talangerna, själsstorheten och snillet, på en gång bland de angenämaste och nödvändigaste. Denna kunskap är oundgänglig så väl för människans upprätthållande, som för det ständiga fortvarandet av den mänskliga naturens alla njutningar." Det är inte illa!
Jag såg att mitt lilla anförande har rubriken "Hagdahl och kvinnorna"–ja nån titel skall de väl ha och jag ber att få återkomma till kvinnorna men först lite om kokkonsten.
Hagdahl ger inte mycket för kokböcker, han tycker att de skiljer sig mycket lite från varandra undantagandes företalen. "Kokböcker liknar varandra som ägg" säger han i en mening i sin bok, vidare säger han: ”Envar som gör bekantskap med två eller tre av dom, skall finna att recepten för det mesta är lika obegripliga för dem som äro okunniga i köksgöromål, som onyttiga för dem som däri äro kunniga."---Hänger ni med? Bra.
Nej kokkonsten är framför alla andra en praktisk och traditionell konst, ett gediget hantverk alltså. Som skall läras den hantverksmässiga vägen och de recept som inte består tidens erfarenhetens och det allmänna gillandets prov är föga värda. En kokboks främsta dygd är att ha en lättfattlig stil----"Man skall kunna utföra recepten med lätthet och rätterna skall kunna avätas med glädje”! Vidare säger Charles Emil: "Kokkonsten är en mycket gammal konst, den går tillbaks till Adams tid–det var i österlandet som den började-- det var i österlandet som de stora festerna hölls---det var i österlandet som Gud ställde civilisationens vagga." Med österlandet menas området mellan Eufrat och Tigris.------Det du George W Bush;
Det tog ett tag innan det blev tal om KOKkonst, först var det bara stek och grill som gällde. Forntidens heroer hade en avgjord böjelse för svinsläktet --- det var en lysande tid för Rotisseurer. I Iliaden (9: e rapsodin) ger Akilles en fest för de kungliga sändebuden där höjdpunkten är HALSTRET, ordet koka förekommer inte i Iliaden. Dock var det naturligtvis "De Gamla Grekerna" som, med lån från Egypten, förfinade konsten att tillverka kokkärl av lera. Och utav De Gamla Grekerna var Atenarna de främsta. De överglänste det övriga grekland "Såsom Frankrike senare det övriga Europa" skriver Hagdahl.
Romarna tog med sig kokkonsten och förstörde den genom att ersätta Kvalité med kvantitet och kostnad. Det viktigaste var inte hur det smakade utan hur mycket varje rätt kostade.
Hos rätter som Påfågelshjärna och färserade näktergalstungor var dyrheten den enda förtjänsten. Om man nu skall tala om förtjänst i detta fall. Den romerske gourmanden Apicius slösade bort 200 millioner i dagens mynt på gommens njutningar. Han tog sitt liv när han upptäckte att han bara hade 10 milioner kvar--han skulle ju i alla fall dö av svält.
Nej, Charles Emil förordar enkelhet, den sanna fullkomligheten i varje konstart.
Den gamla kokkonsten kännetecknas av överflöd. Enkelheten den nya. Prov på den förra visar han upp när han beskriver en liten måltid hos Linköpingsbiskopen Hans Brask på 1500-talet. Hör upp nu Ers Högvördighet!!
Skinka och Lumbär (Oxhare)
Färskt kokött och struvor
Höns i Bigot och Styckemos
Rått villebråd (Rökt)
Stek med vitt mos
plus tolv rätter till i samma stil, detta till FRUKOST. Nej Charles Emil har nog rätt: Förfining! .
Fast det är klart: vem skulle inte vilja ha" Pärlhöns med utslagen stjärt" Det fick Brask till frukost. Hagdahl menar på, att vid läsning av Braskens matsedlar så förstår man bättre den av hävd berömda östgötska gästfriheten.
Nu till kvinnan.
Ni som sitter och hoppas på något avslöjande om älskarinnor och annat smaskens kommer att bli besvikna, här hålles allt på ett strikt allmänt plan.
Charles Emil levde i en tid då kvinnans värde var lika med de eventuella penningar som hon förde med sig in i boet vid giftermål. Romantikens tid var förbi menar han eller som han låter en av tidens snillrikaste kvinnor säga: "De skönaste ögon förblekna i skenet av en cigarr och den mest förföriska av små fötter kan utan saknad gömma sig i vecken hos en långkjol, numera finnes det icke någon som faller i hänryckning över en korsett eller avundas ett famnande bälte."
Hagdahl störtar till undsättning: "Kvinnor, veten I var I ännu kunna föra spiran?”utropar han i ett av sina kapitel."Jag säger er detta uppriktigt–det är i KÖKET! Kvinnorna skapades av Gud för att laga mat! Födoämnenas natur och mängd bestämmas av klimatet och människorasen, men överallt och alltid beror deras värde av tillagningen och det är i synnerhet i detta värv som kvinnans takt är ovärdelig. Redan i Bibeln finnes den första urkunden om kvinnan och kokkonsten; Änglarna kommo till Abraham på besök, de serverades en måltid som var tillredd av Sara!"
Det låter det, om man inte visste att i nästa kapitel så är det bara männen som duger till att laga den stora maten. Och inte skall väl husmodern stå själv vid spiseln och röra runt i gryterna?
Nej! hör man Charles Emil ropa. Tjänstefolk!! !---"I förhållande till husets tjänstefolk bör husmodern vara icke allenast den befallande viljan, utan fastmer den vänliga omtänksamma modern.---Undvik all slags närmanden och förtrolighet.
Vem lagar då maten?---Läs bara vidare hos Charles Emil.– Eftersom "Jämförelsevis få i medelklassen hava råd att bestå sig kockar av yrket så får man nöja sig med en Cordon Bleu, alltså en kokerska! En människa som bota två dödliga sjukdomar, Hunger och Törst.
"En skicklig matlagare bör känna egenskaperna hos de ämnen han använder, så att de födoämnen som naturen framställer råa förbättras. Ett gott huvud en säker smak och en fin gom kräves också" Sen kommer något mycket intressant, mitt i kapitlet om hygien skriver Charles Emil :"En god kocks finger bör vara i ständig rörelse mellan kastrullen och munnen, ty endast genom att varje ögonblick smaka av sin ragu kan han finna det rätta lagom."
Lagom, detta underbara ord. Med tanke på den debatt som har uppstått i media över Tinas avsmakande i Tv, så är det ju spännande att läsa detta.
"Renlighet ", säger Hagdahl,"Renlighet borde stå med stora bokstäver i varje kök. Stort eller litet.” Han skriver vidare "Kokerskan själv bör vara angelägen om att vårda sitt utseende och förrätta sitt arbete med sådan snygghet att, de som äter maten även skall kunna åse tillagningen av densamma." Där vet jag ett och annat kök som …. Sedan avslutar Hagdahl sitt kapitel om kokerskan med:"Gamla kokerskor till hälften kokta till hälften stekta, draga sig vanligen tillbaka till någon okänd vrå, där de dö i glömska och fattigdom. Kokerskan som kokar och steker hela dagen och icke sällan berövas nattens vila, blir snart bräcklig och utsliten. Ingen annan artist har därför större behov av, som ordpråket säger:"Bäga sitt hö medan solen skiner." Heders Charles Emil.
Begäret att äta har människan gemensamt med djuren; därtill fordras endast hunger och vad som behövs för att tillfredställa densamma.
BORDETS NÖJEN tillhör människan ensam och är beroende av förutgående omsorger för måltidens beredning, valet av ställe och valet av sällskap. Begäret att äta fordrar således, om icke hunger åtminståne aptit; men bordets nöjen är ofta oberoende av både det ena och det andra.
Måltiderna är högtidsstunder, där det glada lynnet bör vara självskriven gäst. Gastronomin befordrar vänskapen, avväpnar hatet och underlättar affärerna. Och så en liten hälsning från Charles Emil till alla blivande värdfolk.
"Då första rätten serveras äter var och en begärligt och utan att tala vilken rang man än må äga i samhället. Men när det första behovet börjar tillfredställas vaknar eftertanken, samtalen inledas, och en ny sakernas ordning tar sin början. Den som förut endast vari ätare, blir nu gäst, mer eller mindre älskvärd, allt efter det pund han fått av alltings givare" Det är ju sublimt!!
"Aptiten är den otacksammaste i världen," skriver Hagdahl, "Ty ju mer man gör för den, desto snabbare överger den oss." Man bör därför behärska sin aptit och betvinga sin törst, och det kan vara nog så svårt. Allting är ju relativt och summan av lasterna konstant sägs det.
Det sägs att Karl IV Johan frågade en av sina generaler "Det sägs att du dricker för mycket"
"Ja svarade han, alla talar om hur mycket jag dricker, men inget talar om hur törstig jag är!" Buteljen har ju en mycket lätt väg att gå laget runt när man är ensam, man kan lätt komma i samma glada förlägenhet, som Sir Hercules Langrishe, utan att därför kunna reda sig lika obesvärat som han. Tillfrågad av någon: "Har ni ensam druckit ur dessa tre buteljer portvin?" svarade han: "Nej inte ensam, jag hade sällskap med en butelj Madeira!"
Förväxla aldrig bordets nöjen med nöjet att äta. Det är två vitt skilda njutningar, säger Hagdahl. Man behöver inte alltid äta, men man kan förbli vid bordet. Han tycker att det är ett oskick att lämna bordet för att intaga kaffet någon annanstans. T.ex. i salongen" stående framför näsan på ett djur till betjänt, som tror sig förvissad om att ni ämnar begå den gudlösheten att hastigt sluka vad som eljest bör sakta läppjas, och som väntar att ni skyndsamt skall lämna er kopp. Jämför detta med en verklig kännares hänryckning när han sitter bekvämt vid bordet och inandas aromen av kaffet, som han skall dricka. Ty av kaffet bör inget gå förlorat: aromen för näsan, drycken för gommen! Det fans en man, Dugazon, som hade uppfunnit 42 sätt att röra sin näsa. Han förlorade hela väldet över detta organ när han höll en kopp kaffe i sin hand; näsan darrade, rörde sig, förlängdes som en tratt, en verklig tävlan mellan näsan och gommen, om vem som skulle komma först uppstod och han sade att dittills hade munnen segrat men han vet inte hur det kommer att sluta."
Jag har nu kommit till slutet av mitt lilla hyllningstal till dig Charles Emil. Må ditt minne och Ditt verk leva länge än, och må vi inom Hagdahlsakademien kunna få nöjet att en dag kunna överlämna en nyutgåva av "Kokkonsten som vetenskap och konst" Till Oscar II:s son son son son son, så att även han kan få något gott att läsa för de sina.
Om någon här tycker att ni har läst eller hört allt som jag sagt förut, så kan jag bara konstatera att det är precis som när jag avhörde en konversation mellan två damer i pausen av Shakespeares drama Hamlet, här på Linköpings teater. Den ena var entusiastisk men den andra, kanske mer världsvan, vad vet jag., konstaterade torrt: "Den där Shakespeare han va väl inget, de va ju bara en massa citat hela tiden!"
Kom ihåg att: "Kärleken för bordets nöjen – gourmandisen – är en passion som sällan utvecklar sig förrän man blir fyrtio år. Den är den sista som överger oss och den som slutligen tröstar oss över förlusten av de övriga!"
TACK FÖR DESSA ORD CHARLES EMIL
