MAT OCH MAKT

MÄNNISKAN OCH VETET

Jordbrukets historia började för tiotusen år sedan. Det var då människorna upptäckte att man inte bara kunde samla in axen från det vildväxande vetegräset och äta dem. Man kunde också mylla ner vetekornen i jorden, och på så sätt bestämma platsen och den ungefärliga omfattningen av nästa års skörd av veteax. Röjning och utdikning gav nya arealer med öppen jord, vilket i sin tur betydde en bättre växtmiljö för vetet, fri från konkurrensen från buskar och sly och ogräs. Och vetet återgäldade odlarens möda med allt större skördar.

Odlingen av vete revolutionerade tillvaron för människorna. Vetekornen kunde lagras, och därmed säkrades tillgången på föda över långa perioder. Men odlingarna krävde tillsyn och skötsel, och därigenom tvingades människan att bli bofast. En följd av allt detta blev en mindre hårdhänt utslagning av de svaga och gamla individerna i familjerna, än som varit fallet i jägarnas och nomadernas samhällen. I veteodlarnas samhällen ökade livslängden och därmed befolkningstillväxten, vilket i sin tur krävde ökad livsmedelsproduktion och därmed också nya odlingsmarker.

Men odlingen innebar faktiskt också en revolution för vetet! Åkrarnas gynnsamma växtmiljö samt urvalet av gott utsäde ledde till att vetets kvalitet förbättrades, men dessutom till att vetet kom att genomgå ett antal mutationer! Det vilda vetet kom att korsa sig med andra gräs, vilket medförde att uppsättningen kromosomer kom att fördubblas i ett par omgångar, från vildvetet via emmervetet fram till brödvetet.
Men detta fullmatade hybridvete var inte bara en kulmination på vetets utveckling – den innebar också en degenerering!
Ty vildvetets korn var försedda med fasta agnar med långa vingar, kornen från vildvetet kunde därför flyga med vinden, de sådda sig själva. Men hos brödvetet är kornen tyngre och agnarna sitter löst och blåser bort, så att de tunga kornen faller till marken. Brödvetet kan inte så sig självt, det måste ha hjälp av en såningsman för att sprida sina frön.
Så uppstod i historiens begynnelse en av naturens märkligaste symbioser, den mellan vetet och människan. Ty brödvetet är för sin spridning beroende av såningsmannen, människan. Och mänskligheten är för sin överlevnad beroende av veteodlingen. Vem som utnyttjar vem, är väl än så länge en öppen fråga. Men i historiens ljus kan vi konstatera att tillsammans har vetet och människan erövrat världen.

Men övergången till den nya basmaten, brödvetet, var inte så enkel som det kan låta, ty människans matsmältningsapparat är inte konstruerad för att bryta ner cellulosan i färskt gräs och råa grönsaker – vi har ju inte kons fyra magar! Vi har inte heller rovdjurens raka rör som gör att lejon och tigrar kan sluka och smälta rått kött. Ett intressant fynd gjordes för en del år sedan i Afrika, det var förhistoriska ben från en antilop där man kunde se spåren av rovdjurständer, vilket man ju kunde vänta sig. Men ovanpå spårens av rovdjurständer kunde man se tydliga ränder gjorda av människotänder. Det betyder att dessa förhistoriska människor var asätare, de åt inte det råa färska köttet, de åt det först när det var mörat eller halvruttet, precis som de kunde äta mogen frukt men inte omogen. Så fungerar vår matsmältningsapparat, vi måste koka, steka eller grava köttet innan vi kan äta det – och då är vi ju i princip asätare! Och som asätare måste vi uppfinna elden!

Ännu tydligare blir detta när man studerar maten i Kina. Kineserna kan inte äta råa grönsaker, man kokar dem först. Och de föredrar att koka vetedegarna till nudlar framför att baka dem till bröd. Och jag måste erkänna att jag aldrig haft så lätt och behaglig matsmältning som under ett par resor i Kina.

MÄNNISKAN OCH SALTET

Övergången till brödföda medförde också en annan komplikation, nämligen brist på salt. Människan har ett ständigt behov av salt, ett behov som är särskilt stort hos personer som svettas ut kroppens salt, därför att de bor i ett varmt klimat eller har ett tungt arbete. Rovdjuren får i sig salt genom att äta andra djurs råa kött. Det gäller också nomaderna som äter sin boskap men som också åderlåter dem på blod som de dricker – och blodet är ju saltbemängt. Men gräsätarnas föda innehåller alldeles för lite salt, de måste skaffa sig ett tillskott av salt, det är därför korna står och slickar de stora vita saltstenarna som förståndiga bönder lägger ut i beteshagen. När människan gjorde sig beroende av brödvetet blev hon också tvungen att skaffa mer salt till sin föda.

Det finns gott om salt här i världen, i både haven och bergen. Men att bryta salt ur saltgruvor var svårare och farligare än att anlägga grunda dammar vid havets stränder, där vattnet dunstar bort i solvärmen och lämnar kvar en vit saltskorpa som man lätt kan sopa upp. Men det är ändock inte fritt fram för människorna att hämta sitt eget salt från havet eller bergen. Produktionen och distributionen av salt ligger i händerna på dem som äger havsstranden eller saltgruvan, antingen det nu är privatpersoner eller staten. Salthandlarna tog bra betalt för sin vara, och staten lade skatt på saltet – till fattigt folks förtvivlan. Därav följer att saltet, precis som brödet, varit en ständig orsak till konflikter.

Jag ska nu ge ett par exempel på detta, främst från antikens historia, men jag hoppar över de stora flodkulturerna i Egypten, Mesopotamien och Kina ty det skulle bli alldeles för omständligt. Jag börjar därför med Greklands stadsstater och Roms imperium. Så får vi se var vi hamnar på slutet.

GREKLAND

Jordbruket i Grekland hade små marginaler. Där fanns inga stora floder som svämmade över och gödslade jordarna med sitt slamrika vatten. De grekiska bönderna visste mycket väl att de istället måste skaffa åkrarna ny näring med kreatursgödsel och odling av baljväxter. Men när befolkningen ökade, vilket den gjorde på 700-talet f Kr, kunde man ändå inte öka produktionen av brödsäd, även om man dränerade våtmarker, svedjade skogens gläntor och byggde upp terrassodlingar. Jorden i det bergiga Grekland var för mager, den dög inte för odling av spannmål i större skala, den passade bättre för trädgårdsodling.

Grekernas basmat var bröd och grönsaker, för kustbefolkningen fanns det också fisk medan kött var en sällsynthet. När nu brödsäden inte räckte till tvingades stora skaror av Greklands unga män att emigrera, de blev legosoldater hos persernas storkonung eller hos egypternas farao, eller drog de västerut och grundade nya städer och nya odlingar på Siciliens och Syditaliens slätter. Det blev också en flykt från landsbygden in till de städer som bedrev sjöfart och handel med omvärlden, främst Athen och Korint. Men städerna producerar ju ingen mat. De antika städernas största problem blev därför att importera spannmål till stadsbornas dagliga bröd.

Greker som rest och arbetat i Mellanöstern lärde sig konsten att odla vindruvor, oliver och diverse frukter som varit okända i Grekland. De återvände till hemlandet med de nya kunskaperna och planterade vingårdar och olivlundar som småningom blev så framgångsrika att grekerna kunde exportera vin och olivolja och byta till sig spannmål från Egypten och från skyternas land vid Svarta havet d v s Ukraina. Det är förståeligt att de grekiska bönderna satsade alltmer på denna lönande monokultur – men den innebar samtidigt att man gjorde sig beroende av att importera brödsäd. I det antika Athens historia vimlar det av skutskeppare, vetehandlare och tullare men deras namn har inte blivit så kända som generalernas och amiralernas, ty deras verksamhet var inte så glamorös – men den första punkten på folkförsamlingens dagordning var alltid ”åtgärder för att trygga spannmålsförsörjningen”. Atenarnas stora flottbyggen tjänade inte bara det militära syftet att försvara Grekland mot perserkungens anfall – herraväldet över havet var nödvändigt för att tillförsäkra Athen en trygg försörjning av det viktigaste livsmedlet, brödsäden.

Mot den här bakgrunden blir Athens historia mer begriplig. När perserkungen spärrade av Hellesponden år 514 f Kr kunde inte atenarnas fartyg hämta hem spannmål från skyterna vid Svarta havet. Det blev hungersnöd i Athen och den ene av stadens två härskare mördades, den andre måste fly ett par år senare – det var detta som ledde till att ett demokratiskt styrelseskick infördes i Athen. Historiens första demokrati föddes alltså ur en livsmedelskris.

När atenarna besegrat perserna och behärskade östra Medelhavet försökte de år 455 f Kr att erövra Egyptens bördiga delta för att få kontroll över den egyptiska spannmålsproduktionen. Men det slutade med katastrof – tvåhundra atenska fartyg och tusentals man gick förlorade. Några decennier senare i det s k peloponnesiska kriget försökte atenarna erövra Syracuase för att avskära fienden Korint från importen av spannmål från Sicilien. Även den expeditionen slutade i en katastrof: hela armadan om 150 fartyg och 40 000 man förlorades. Detta var år 413 f Kr och det var början till slutet på Athens stormaktstid.
Tio år senare ockuperades Athen av en truppstyrka från Sparta.

Men när Athens makt över havet hade brutits blev det fritt fram för pirater att obehindrat kapa spannmålsfartygen och destinera lasten till de hamnar som betalte dem bäst. Den ena livsmedelskrisen följde på den andra i Greklands städer, medan skyternas spannmålsschejker vid Svarta havet kunde köpa sig både hederstitlar och ärestatyer genom att donera vetelaster till Athens svältande befolkning. ”Giv oss vårt dagliga bröd” var en realistisk och aktuell bön bland människorna på Jesu tid, det var nämligen inte givet att det fanns något bröd hos bagaren varje dag.

ROMARRIKET

Om vi nu förflyttar oss till romarriket, kan vi se hur samma mönster upprepar sig. De romerska legionernas exempellösa erövring av hela Medelhavsområdet brukar historikerna förklara med en hänvisning till romarnas s k ”imperialism” d v s senaten och folkförsamlingen i Rom skulle i flera generationer ha drivits av mystisk dröm om världsherravälde. Jag tror inte på den förklaringsmodellen, jag menar att det fanns mer krassa bevekelsegrunder för legionernas soldater, nämligen de goda möjligheterna att plundra och stjäla de besegrades egendom. Även senatorerna i Rom var giriga och visste i vilka länder de bästa bytena fanns att tillgripa. Där fanns ju järngruvor i Toscana, silvergruvor i Spanien, saltdammar vid Nordafrikas kuster, där fanns de kartagiska herrgårdarna i Tunisien samt inte minst de böljande vetefälten i Egypten. Varje senator ville bli konsul i Rom men inte bara för maktens skull utan också för att han efter ämbetsårets slut kunde bli guvernör över en fet provins som han kunde pressa ut pengar av.

De erövrade provinserna betalade skatt till Rom, ofta en skatt in natura. De stora godsen på Sicilien, i Tunisien och i Egypten drevs med slavar och producerade ett stort överskott av vete som nu levererades till befolkningen i Italien utan betalning. Detta inflöde av billigt vete kom naturligtvis att konkurrera ut de spannmålsodlande småbönderna i Italien, och de hade inte kapital nog att ställa om till odling av olivträd och vinstockar. Det kunde bara de rika godsägarna som nu köpte upp småbruken och slog ihop dem till vidsträckta latifundier där man med förslavade krigsfångar producerade olivolja och vin i stor skala. Bara runt om Pompeji har arkeologerna hittat drygt hundra antika vingårdar som ägdes av rika köpmän och inte av bönderna själva.

Småbönderna flyttade istället in till Rom och andra stora städer där de kom att utgöra och fattigt och farligt proletariat som saknade både mat och arbete. Senatens giriga godsägare såg inte detta som ett samhällsproblem och motsatte sig alla lagförslag om gratis matutdelning till Roms invånare. Men år 58 f Kr drev Folkförsamlingen ändå igenom en sådan lag. En av dem som stod bakom förslaget var Gajus Julius Caesar som därmed skaffade sig romarnas stöd för sin politiska karriär. Ett decennium senare var han Roms obestridde diktator och började då också organisera livsmedelsförsörjningen för den växande storstaden Rom. Hans arvinge och efterföljare Augustus fortsatte på den inslagna vägen liksom flera av de senare kejsarna. Roms aristokrater kunde hånfullt säga att Roms befolkning bara krävde mer bröd och skådespel, men kejsarna visste att alternativet var hungerkravaller och revolution.

Roms livsmedelsförsörjning blev därför kejsarnas stora huvudvärk. Om sjöfarten över Medelhavet hindrades av krig, av pirater eller av hårda höststormar kom distributionsapparaten i olag, och romarna fick svälta. Det var därför som kejsare som Augustus, Claudius och Trajanus lade ned så stor möda och så stora investeringar på hamnanläggningar och vetelador i Ostia och Portus vid Tiberns mynning, varifrån slavarna mödosamt släpade vetepråmarna motströms upp till Rom. När tyngdpunkten i romarriket försköts mot öster grundade kejsaren Konstantin den Store en ny huvudstad vid Bosporen. Det var år 336 e Kr och staden fick namnet Konstantinopel, idag heter den Istanbul. Till detta nya Rom flyttades hela den kejserliga administrationen, med en ny senat och en stor skara civila tjänstemän förutom hela militärstaben och kejsarens livvakt. Och alla dessa personer med sina familjer skulle förses med veteransoner. Kejsaren beslöt därför att hela importen av spannmål från Egypten skulle styras över till Konstantinopel , vilket å andra sidan betydde att det gamla Rom gick miste om hälften av sin veteimport, man fick nöja sig med det som kom från Nordafrika och Sicilien. Och det räckte ju inte, det blev brist på bröd i Rom vilket ledde till ideliga hungerkravaller. År 357 var det så allvarliga kravaller i Rom att stadens kejserlige prefekt måste fly ned till Ostia.

Matbristen ledde också till att människorna började lämna Rom, de tog tjänst som livegna lantarbetare hos godsägarna ute på landet. Valet mellan svälten och livegenskapen var kanske inte så svårt. Denna flykt från Rom och andra storstäder är en del av det skeende som man brukar kalla antikens undergång.

LIVETS SALT

Saltet spelade en viktig roll i Roms tidiga historia. Romarnas stad låg ju på vänstra stranden av Tibern, och på flodens högra strand låg Veiji, en av etruskernas rikaste städer redan på 500-talet f Kr. Veiji hade stora saliner nere vid den sandiga kusten, och staden blev rik på att producera havssalt och sälja till de italiska stammarna i inlandet. Även romarna måste köpa sitt salt från Veiji, vilket ledde till konflikter och krig – år 396 f Kr erövrade romarna Veiji och jämnade staden med marken. Från och med nu var det Rom som hade monopol på salthandeln i mellersta Italien. Det var nu romarna anlade vägen Via Salaria som fortfarande existerar med samma namn och som går från Rom rakt upp i sabinerbergen.
När romarna därefter utsträckte sitt inflytande över Syditalien var det inte minst saltdammarna vid Adriatiska havets kuster som lockade. Nu hade man dessutom fått ett nytt försörjningsproblem, legionernas soldater måste få lön även när de låg i bivack i sina befästa läger. Lönen bestod främst av vetemjöl och salt, den kallades för salarium. Det var det begreppet som blev engelskans ord för ”lön” = salary.

Romarnas långa krig med Kartago gällde i hög grad makten över salthandeln. Kartago kombinerade saltutvinningen ur havet med insaltningen av fisk. De största anläggningarna hade man vid Sfax i Tunisien samt vid Trapani på Siciliens västra udde – där det f ö finns ett saltmuseum. Fisk har ju alltid varit ett viktigt livsmedel för människorna vid Medelhavet, och den mest eftertraktade fisken var tonfisk. Tonfisken är så stor att man inte kan fånga den i nät utan man jagar den, och för att ta tillvara de väldiga fiskarna måste man salta ned dem. Det var det kartagerna gjorde med stor framgång. De visste nämligen att stimmen av tonfisk kommer in från Atlanten i början av juni och drar igenom sundet mellan Tunisien och Sicilien på väg till lekplatserna i östra Medelhavet.
Det var alltså inte bara saltdammarna utan också en stor fiskeindustri som romarna lade beslag på när man hade besegrat Hannibals elefanter. Småningom kunde romarna också ta makten över Kartagos saltanläggningar vid Marockos kust ut mot Atlanten. Där kan man numera bese den utgrävda staden Lixus som ligger på en höjd innanför havsstranden. Vid stadsbergets fot ligger ruinerna av fisksalterierna och innanför stranden lyser de sanka ängarna vita av den gnistrande saltskorpan – ty även idag används salinerna utanför det antika Lixus.

Och än idag bedriver Marocko sin salthandel med Afrikas inre såsom man gjort i hela sin historia. Tuaregerna, de högresta ökennomaderna i sina klarblå mantlar, har i över tvåtusen år drivit sina karavaner av kameler lastade med havets salt från Atlantkusten genom Saharas öknar ned till marknadsplatsen Timbuktu för vidare försäljning till folken som bor i Nigeria. När de återvände var kamelerna lastade med Afrikas guld.
Det var denna salthandel som gjorde Marockos sultaner till Nordafrikas rikaste härskare, vilket deras palats i Meknes och Marakesch vittnar om.

När det västromerska riket upplöstes uppstod flera mindre statsbildningar i Italien. Där floden Po rinner ut i Adriatiska havet i flera flodarmar bildades ett enormt delta och därutanför en mängd sandrevlar och låga öar. Här fanns självständiga fiskebyar med saltdammar redan på 500-talet. Här uppstod staden Venedig som blev oerhört rik på sin produktion och handel med salt. Men också på sin flotta som hämtade hem kryddor från basarerna i Konstantinopel, Aleppo och Alexandria och sålde dem med god förtjänst till länderna norr om Alperna.

I norra Europa fick saltet sin stora betydelse i kombination med de rika fångsterna av torsk från Atlanten och sill från Nordsjön. Bakgrunden var den att i det kristna Europa fick man inte äta kött på helgdagarna och inte heller på fredagarna – det var ju Jesu dödsdag och då skulle man fasta. Dessutom hade man ju 40 dagars fasta före påsken. Småningom blev nästan hälften av årets dagar fastedagar då man inte fick äta kött.
Men fisk fick man äta på fastedagarna vilket för de allra flesta betydde torkad eller saltad fisk. Det blev en enorm efterfrågan på torkad torsk och salt sill. På 1200-talet gick sillen till i Öresund. Det var då Skanör och Falsterbo blev rika städer på sina fiskmarknader. Men sillen måste saltas ner snarast möjligt och något salt fanns inte på Skånekusten. Det var då köpmännen från Lübeck trädde in på scenen. De bröt nämligen salt på Lüneburgerheden och for med sina saltskutor över till Skåne, köpte sill och saltade ner den i tunnor som de sålde över hela Europa. Det var början till det förbund av köpmannastäder som kallades Hansan och som dominerade hela Östersjöhandeln under medeltiden.

Samtidigt kunde engelska, franska, baskiska och portugisiska fiskare gå ut på Nordatlanten och fånga torsk som de genast salttorkade med havssalt från Portugal och Frankrike. Det portugisiska och franska saltet hade så fin kvalitet att det importerades även av den engelska fiskeindustrin trots att England hade en egen stor saltproduktion i trakten innanför Liverpool. När Henrik VIII bröt med påven i Rom och lade den anglikanska kyrkan direkt under kungen blev fastedagarna ett problem. Varken kungen eller folket ville ha kvar alla dessa fastedagar då man inte fick äta kött, men kungen kunde ändå inte avskaffa dem för då skulle den engelska fiskerinäringen gå omkull, och likaså saltindustrin.

SALTSKATTERNA

Eftersom saltet är en så livsnödvändig vara har det varit frestande för alla världshistoriens härskare att belägga salthandeln med skatt. Men saltskatterna har naturligtvis varit förhatliga för vanligt folk, och oppositionen mot saltskatten har faktiskt fått avgörande betydelse vid två historiska händelser.

Det första fallet gäller saltskatten i Frankrike som går tillbaka ända till 1200-talet. Och varje fransk kung som behövde friska pengar till sina krig höjde ju saltskatten.
På 1660-talet var saltskatten den viktigaste inkomstkällan för Ludvig XIV. Saltskatten, La Gabelle, drabbade hårt ty alla kungens undersåtar över 8 års ålder var skyldiga att köpa 15 skålpund salt d v s nästan 7 kilo salt per år, till ett av kungen fastställt pris. Detta pliktsalt var ju mycket mer än man behövde per person men det var förbjudet och straffbelagt att sälja sitt överskott av salt. Det var också så att La Gabelle var lägre i södra Frankrike än i norra, och vissa landskap var helt befriade från denna saltskatt, vilket naturligtvis ledde till en mycket omfattande saltsmuggling mellan landskapen. Vid slutet av 1700-talet dömdes varje år mer än 3 000 franska undersåtar till fängelse eller t o m till döden för saltsmuggling. Den hatade saltskatten var en bidragande orsak till franska folkets vrede mot kungadömet, den vrede som ledde till Franska revolutionen 1789. Bland de första beslut som den nya nationalförsamlingen fattade var att avskaffa saltskatten.

Den andra händelsen ligger närmare i tiden, den tilldrar sig i Indien 1930. Den indiska halvön har alltid haft god tillgång på salt, i flera tusen år har de indiska bönderna kunnat hämta sitt eget havssalt från de sanka strandängarna, särskilt i provinsen Gujarat vid västkusten samt i provinsen Orissa på ostkusten. Maharadjorna tog bara ut en blygsam skatt på salthandeln vilket gjorde att det indiska saltet var mycket billigt även när det såldes utomlands. Och detta billiga salt från Indien kom snart att hota saltindustrin i England.

I slutet av 1700-talet kontrollerades halva Indien av det engelska Ostindiska kompaniet, man behärskade bl a Bengalen som ligger granne med saltprovinsen Orissa. De engelska köpmännen ville nu tvinga Bengalen att köpa salt från England, men bengalerna ville naturligtvis hellre köpa det billigare saltet från Orissa. Vad gjorde engelsmännen då – jo, de förbjöd införsel av Orissa-salt till Bengalen vilket givetvis ledde till en hejdlös smuggling av salt. Det hjälpte inte att Ostindiska kompaniet byggde en 4 meter hög taggig häck utmed gränsen mellan Bengalen och Orissa. År 1804 ockuperade man Orissa och förbjöd all privat försäljning av salt, vilket ledde till svåra upplopp. Men det skulle bli värre.

År 1857 gjorde indierna uppror mot Ostindiska kompaniet som fick hjälp av den brittiska armén att slå ner revolten, varefter den engelska Kronan tog över förvaltningen av kolonin Indien. År 1863 beslöt den brittiska regeringen att lägga ner alla saltverk i Orissa – följden blev arbetslöshet och hungersnöd i hela provinsen. Men inte nog med det, man förbjöd också lokalbefolkningen att för sitt eget bruk plocka upp saltskorpor från strandängarna. 1885 grundades det indiska kongresspartiet, och tre år senare organiserades politiska stormöten med krav på att saltskatten skulle avskaffas. Vid kongresspartiets möte 1929 föreslog juristen Mohanda Gandhi att Indiens kamp för självständighet skulle inledas med en kampanj mot saltskatten.

Den 12 mars 1930 bröt den 60-årige Gandhi och hans 78 följeslagare upp från staden Ahmadabad för att fotvandra 40 mil ned till havet. När han kom fram bestod hans följe av flera tusen indier. Den 5 april vadade Gandhi ut i det grunda vattnet och tog upp en tjock skorpa salt – därmed bröt han mot den engelska ockupationsmaktens förbudslag. Samma dag demonstrerade tusentals människor i Orissa och gick ut i vattenbrynet för att hämta salt. Denna samordnade saltkampanj spred sig som en löpeld utmed Indiens kuster, alla kokade salt eller sålde salt trots massarresteringar. Över 100 000 personer fängslades, främst alla politiska aktivister, och först av alla Gandhi själv. Indien hotade att explodera och britterna blev tvungna att avskaffa den förhatliga saltskatten.

Med Gandhis saltkampanj 1930 började den utveckling som ledde till Indiens självständighet 1947. Livets salt hade besegrat maktens arrogans.

1. Evenemang
2. 2004 Hans "Hatte" Furuhagen Mat och Makt