Ärade medpristagare, herr landshövding, bästa akademiledamöter,
ärade publik!
Jag visste skam till sägandes inte mycket om Charles Emil Hagdahl då
jag nåddes av den glada nyheten att jag skulle tilldelas det stora priset i
hans namn för 2020. Att han varit viktig för länsmuseets tillkomst och att
dess restaurang var uppkallad efter honom var nog ungefär det jag dittills
snappat upp.
Att lära sig något nytt är aldrig betungande. Kunskap och bildning är
oändligt lätta att bära på, och ju mer man får desto lättare är det. Eller?
Kanske måste den utsagan kompliceras lite. För visst för kunskap och
bildning med sig ett visst ansvar? Ett ansvar att säga som det är, att
söka formulera det som är sant eller i alla fall möjligt att argumentera mot
med sakskäl. Om det är så att vi lever i en tid då sanningar ifrågasätts
och då påhittade eller ”alternativa” nyheter ger oss en falsk bild av
verkligheten så är kanske kunskap och bildning inte längre så lätta att
bära? De ger ju inga enkla svar och bidrar ofta till att man måste söka
efter mer kunskap, ny kunskap. Att man behöver vidga sitt perspektiv
och ifrågasätta gamla sanningar, och uttjänta formuleringar. Att pröva
och ompröva.
Charles Emil Hagdahl skriver i sin ”Kokkonsten”:
Kokkonsten går till baka till den förhistoriska tiden, ty äfven om dess
utveckling och förfining tillhör de historiska folken, så fans dock sjelfva
hufvudsaken, konsten att koka, långt före dem. Dess uppfinning
betecknar gränsen mellan två kulturens tidehvarf.
En irländsk lärd säger ganska betecknande, att »menniskan är det enda
djur som kokar». Intet djur har, såsom hon, behof af att tillreda sina
födoämnen. Foglarne hafva sin kräfva och de idislande djuren sin
förmage, hvilka åstadkomma de förarbeten, som
underlätta matsmältningen; men intet djur, som saknar dessa
hjelpmedel, har någonsin försökt att genom konstgjorda tillställningar
afhjelpa en sådan brist. Sjelfva deras berömda instinkt räcker ej till mer
än att hjelpa dem undvika skadliga ämnen. Endast menniskans snille
förmådde taga det stora steget till födoämnenas kokning. Först genom

dessas beredning, så som den genom kokning åstadkommes, blef
menniskan oberoende af slumpen och naturens nycker.
De här formuleringarna satte sig eftersom jag nyligen hört talas om detta
med människans kokkonst i ett annat sammanhang: Tillagandet av
maten gjorde den lättare att smälta, och gav därmed ett effektivare
näringsintag. Fler näringsämnen frigjordes, och både rötter och kött blev
lättare att äta. På bekostnad av käkar, tänder och tarmsystem växte i
stället människans hjärna. Den redan stora hjärnan blev en tillgång och
inte en belastning. Något som också blev möjligt i och med kokkonsten
var att spara maten längre. Som vi alla vet håller lagad mat bättre än
olagad.
Det ska nu i sammanhanget sägas att detta är teorier, inte fake news,
men teorier som stöds av vissa iakttagelser men inte av andra. Men de
forskare som hävdar att kokkonsten uppfanns för så länge sedan som en
miljon år menar att möjligheten att tillaga mat gav människorna tid att
socialisera, leka, lära sig saker och lära ut saker, uppfinna redskap och
förändra sin miljö. Samt, och det är nu som maten och konsten möts,
gav människan möjligheten att skapa konst. För så fort hon får tid, så
börjar hon ägna sig åt just det för att, om möjligt, begripa sig på tillvaron
aningen bättre. Ägna sig åt att berätta och återberätta, att gestalta sina
upplevelser för att kommunicera med andra; andra, som inte talar
samma språk, andra som inte delar erfarenheter, andra som kanske
t.o.m. lever i en helt annan tid.
Människan lärde sig så småningom också, kanske tack vare
kokkonstens inverkan på hennes intellektuella förmågor att odla sin föda.
Kultur betyder odling, och odling är förändring, utveckling och förnyelse.
Vill vi att kulturen ska hjälpa oss att få något slags grepp om tillvaron, så
måste vi låta den vara föränderlig. En kultursyn som endast vill bevara,
som enbart vill blicka bakåt tror jag låser fast oss. Minnet hjälper oss att
bevara det som varit, och med minnena, våra egna och våra
gemensamma, historiska, som grund kan vi blicka framåt och kanske,
kanske lära oss något om hur vi ska handla framgent. Men när vi ska
handla tror jag vi har nytta av att djärvt kasta oss ut och pröva nytt, möta
andras erfarenheter med ett öppet sinne och tillsammans skapa något
nytt.
Jag sysslar ju med teater, och har i någon mån specialiserat mig på
Shakespeare. Jag möter alltså i mitt arbete texter som är 400 år gamla,
som har avlyssnats och lästs av miljoner, kanske miljarder människor
under mer än fyra sekel. Men det gör inte att jag blickar bakåt. Lärdomen

har för mig varit hur lika omständigheterna är för oss människor, alltså de
inre omständigheterna. Mycket har förstås förändrats i västvärlden vad
gäller de yttre levnadsbetingelserna, men de stora frågorna i livet,
frågorna om vår tillvaro och om vad det är att vara människa, de frågorna
är fortsatt desamma. Därför är mötet med Shakespeare mötet med en
levande människa för 400 år sedan.
Att vi när vi söker tillvarons väsen skapar konst ger oss en gemensam
utgångspunkt i vår jakt på verktyg för att leva. Vi ser en film, lyssnar på
musik, går på teater, läser en bok, lyssnar på radio, ser på tv eller
komponerar en måltid och deltar då på något vis i en gemensam kulturell
aktivitet. Ur detta uppstår en gemenskap – en kultur. Den består av riter,
vanor, mönster och ger trygghet och en känsla av tillhörighet.
Alltför ofta används den här gemenskapen till att stänga ute andra. Den
som inte lever som vi, eller tycker och handlar som vi, och som inte delar
kulturell bakgrund ska inte ha tillträde till vår gemenskap. Det misstag vi
då gör är stort, för kulturen är föränderlig, stadd i ständig rörelse, i behov
av nya erfarenheter och tankar och därmed till sin natur inkluderande.
Karin Boye skriver i sin mest berömda dikt om våren att den tvekar,
eftersom det gör ont när knoppar brister. Varje förändring gör ont. Det är
utmanande och kanske smärtsamt att i mötet med en annan våga låta en
förändring ske. Och det är en ömsesidig process att mötas och våga
förändra sina tankar och sina invanda mönster.
Därför får konsten inte bli enbart grädde på moset, det lilla extra, det som
ska tillkomma när alla andra s.k. basala behov är tillfredsställda. Nej,
konsten och kulturen, är ett av dessa basala behov! Det springer ur
behovet av att kommunicera, men också ur behovet att skänka tillvaron
mening och skönhet. Och njutning, för vi kan räkna in kokkonsten bland
de sköna konsterna. Fantasin och modet att pröva nya smaker i nya
kombinationer, liksom förmågan att föreställa sig en annan människas
känslor och tankar på en scen eller att framställa krigets fasor i en
målning, kampen om guldkalven i en skulptur eller att väcka våra
innersta känslor med hjälp av musiken.
Allt detta bidrar ständigt till att utveckla det som vi kallar mänskligt. Det
som snarare än skiljer oss åt, för oss närmare varandra. I måltiden,
liksom i teatern finns omsorgen om den andre och intresset för hennes
tankar och perspektiv.
Det är en stor ära för mig att ta emot det stora Hagdahlspriset, inte minst
för att det är en del av en lokal kultur, som har sin förankring här, där vi

lever och utvecklas, men också blickar utåt, mot innovation och
nytänkande och belönar människor vars nyfikenhet får dem att veckla ut
tillvaron, ge den nytt innehåll och mera mening.
Mitt varmaste tack!
Pontus Pleange

1. Nyheter
2. Pontus Pleanges tacktal